Att vara supporter på ett maraton är ett otacksamt uppdrag

Prolog: Där dramat tar sin början

– Nej tack, ingen öl för mig. Jag springer maraton på söndag.

– Igen? Har du inte tröttnat på de där loppen? Jag får väl komma och titta på dig någon gång, så att jag vet att du verkligen springer!

– Okej då! Jag väntar på dig vid starten, längs banan och i mål! Du kommer att få se, det blir fantastisk stämning. Du kommer att ha sååå kul.

– Kör till!

Och där var det gjort. Din kompis, som inte är det minsta sportig, har just blivit indragen i en prövning han inte vet något om. Och man kan lugnt säga att han inte kommer att bli besviken!

Kapitel 1: En brutal väckarklocka

Ja, officiella lopp är fulla av besvär. Det blir inget snarkande på kudden fram till klockan elva på söndagsförmiddagen. Väcks klockan sex, med ett brutalt alarm, eftersom man måste räkna med restid, folkmassor och att hitta rätt i hela cirkusen kring ett populärt maraton. Och så den ändlösa jakten på löparkompisen som man redan börjat hata. Men ett löfte är ett löfte, så det är bara att slita sig från den varma sängen, hälla i sig en trippel espresso som vrider om magen och skynda till tävlingsområdet.

Kapitel 2: Starten

De två vännerna lyckas till slut hitta varandra efter ett mödosamt och slumpartat letande bland tusentals stressade deltagare och minst lika många vilsna åskådare. Maratonlöparen är i mästarläge. Han njuter fullt ut av den efterlängtade dagen och av sin ovärderliga kompis närvaro. Efter uppvärmningen lämnar han över sina kläder till honom, eftersom inlämningen är alldeles för besvärlig, trycker en flaska sportdryck och tre colasmakande geler i hans händer och bestämmer träff vid den tredje vätskekontrollen, den viktigaste enligt honom.

Där börjar garderobssupportern inse att han gett sig in i något som är honom fullständigt övermäktigt.

Det värsta är att löparen plötsligt lämnar honom där med förklaringen att han måste skynda till sin startfålla.

Startfålla? Vilken startfålla?

Kapitel 3: Vätskekontrollen

Efter att ha blivit halvdöv av starten ger sig supportern iväg på jakt efter den berömda tredje vätskekontrollen. Han frågar sig fram, en smula panikslagen, eftersom han inte har en aning om när kompisen ska passera den utpekade platsen. Hur snabbt springer egentligen en någorlunda tränad kille?

Till slut hittar han vätskekontrollen, där massor av människor redan trängs och ser ut att ha väldigt roligt. Den oerfarna supportern är däremot helt slut i benen. Han har gått miljarders kilometer för att komma dit, väntat, fått trumhinnorna sprängda av startskottet och måste nu vänta igen.

Runt omkring honom står människor med hemmagjorda skyltar. De skrattar och spanar ivrigt efter sina löpare. Han, endagssupportern som aldrig tänker göra om det här, vet inte riktigt vad han ska ta sig till. Så han står bara där. I en evighet.

Det känns som om alla löpare i hela universum redan har passerat, så långsamt går tiden. Kompisen syns fortfarande inte till. Eller har han kanske missat honom?

Supportern är varm, hungrig och har ont i fötterna efter allt trampande. Kanske skulle han hälla i sig sportdrycken och ta en liten gel?

Men det finns ingen tid att tveka. Kompisen dyker äntligen upp. Han rycker åt sig flaskan ur supporterns händer, muttrar när han har svårt att hitta sina geler och sticker direkt igen. Fyra sekunder. Fyra sekunder ägnade han åt den livsviktiga vätskekontrollen. Och framför allt åt sin supporter, som står kvar som ett frågetecken, både häpen och rejält frustrerad.

Kapitel 4: Målbilden

Om hans beräkningar stämmer, vilken otur att vara värdelös på matte, såg han kompisen passera halvvägs. Med tanke på hur länge han har väntat borde han utan problem hinna ta bilden strax före målgången, precis som han blivit ombedd. Han går därför mot mållinjen, fortfarande lite orolig eftersom han inte längre är säker på hur långt ett maraton faktiskt är eller hur mycket tid han har på sig. Dessutom ligger det någon sorts kollektiv adrenalinstämning över det förbaskade maratonloppet, och den har smittat honom totalt. Kort sagt: han är stressad.

Han går ytterligare några kilometer, fötterna värker fruktansvärt och han borde verkligen inte ha tagit på sig sina sprillans nya loafers, innan han till slut når målområdet. Fullpackat, förstås. Folk pressar sig mot avspärrningarna, armbågar sig fram och försöker ta sig längst fram. Det luktar lite svett också.

Supportern tränger sig så gott det går fram till kravallstängslet, som genast skär in i magen på honom.

Han väntar.

En evighet till.

Han börjar bli uttråkad och räknar löpare som om de vore får när kompisen plötsligt skymtar vid horisonten. Han ser inte särskilt imponerande ut: en vit dregelsträng formar ett kommatecken på hakan, ögonen står ut, tröjan är svart av svett och ansiktet är förvridet av smärta. Han ser förstås inte supportern.

Klick klack. Bilden är i hamn!

Supportern kastar en blick på den stora klockan ovanför mållinjen: 4:32. Han kan ingenting om maraton, men får känslan av att det knappast är någon tid att skryta med.

Kapitel 5: Tacksamheten lyser med sin frånvaro

Supportern tar sig ut ur folkmassan och lyckas hitta sin kompis, den självutnämnda mästaren som gärna skryter på fester men inte är lika stöddig efter att ha gått på knäna i 42 kilometer. Med tre ord: han är helt färdig.

– ”Så, hur känns det?”

Supportern vet inte att det finns vissa livsfarliga frågor som måste undvikas till varje pris. Där står han med rena kläder och colagelen från den tredje vätskekontrollen, som han släpat runt på i flera timmar. Ett stelt leende på läpparna och en munter röst för kompisens skull. Som svar får han en blick som kunde döda. Han måste ha sagt något dumt, men förstår inte vad.
En ängel passerar, eller en demon? Sedan säger en oskyldig röst, verkligen?, till honom:

– ”Kan du gå och hämta vatten åt mig och hämta bilen på parkeringen?”

Lärdomen är enkel: bara för att du älskar att springa och har hur kul som helst på ett lopp betyder det inte att dina kompisar är lika entusiastiska. Ett gott råd om du vill behålla dina vänner: låt dem sova på söndagen och klara dig själv, om du inte känner dig kapabel att visa tacksamhet under alla omständigheter!