Cyprien Benoist på uppdrag för L’ENVOL

Mellan den 28 april och 25 maj 2024 tog Cyprien Benoist, student vid HEC Paris, sig från Paris till Marseille till förmån för organisationen L’ENVOL. Inför dokumentärpremiären ville vi prata med mannen bakom bedriften om drivkrafterna, planerna och minnena från detta generösa äventyr. Uppdraget, som fick namnet « PAMA », gjorde det möjligt för löparen att samla in mer än 50 000 euro till barn och deras familjer…

© Théo Delille

Hur föddes Mission PAMA?

Jag har varit väldigt sportig ända sedan jag var liten. Jag spelade mycket tennis och rugby på tävlingsnivå från fyra till 20 års ålder, men hade aldrig egentligen ägnat mig åt löpning. Jag tillbringade sex månader i armén, och där fick jag upp ögonen för löpningen, som var en del av vardagen. Jag tyckte mycket om det och började ganska snabbt öka distanserna. Jag hade ett studieuppehåll och sex månader helt fria, vilket är ganska ovanligt i våra liv i dag. Jag ville använda tiden till något. Jag hade en hel del idéer, men en av dem återkom hela tiden: att ta mig genom Frankrike, ett vackert land som jag egentligen känner väldigt dåligt. Idén förenades med min nya passion för löpning. För att ge en bild av hur snabbt det gick: jag började springa tre gånger i veckan i augusti och sprang ett maraton i oktober… Jag kom direkt från mina sex månader i armén och var i form. Jag hade en fantastisk upplevelse under maratonloppet, men efteråt insåg jag en sak: det var träningen jag hade älskat, att ge mig ut tre gånger i veckan. Det var det som var min grej. I löpningen upptäckte jag att jag var mindre tävlingsinriktad än i tennis och rugby. Jag gillar att pressa mig till max och köra intervaller, men tiden gör mig inte besatt. Jag bor i Paris och tycker att det är fantastiskt att promenera och upptäcka nya platser springande. Att ge sig ut på äventyr, helt enkelt. En dag föll bitarna på plats: jag behövde « bara » använda min passion för löpning till att hitta på något, ta mig genom Frankrike och träffa människor. Det var i november 2023, några veckor efter maratonloppet. Då föddes idén om de 1 000 kilometerna.

Fanns idén alltså innan du kom i kontakt med L’ENVOL?

Ja, i början var det verkligen något jag hade föreställt mig själv, innan projektet började ta form. Då hade jag ännu ingen kontakt med organisationen. Oavsett hur man korsar Frankrike är diagonalen mer eller mindre 1 000 kilometer (24 x 42 kilometer med en vilodag). Eftersom jag ville genomföra något som liknade ett maraton om dagen föddes Mission PAMA… Efter några dagar var jag säker på projektet, men insåg snabbt att det skulle kräva mycket organisation, komplicerad logistik, finansiering och så vidare. När jag hade tänkt igenom allt insåg jag att om jag ändå skulle lägga så mycket positiv energi på ett projekt, kunde det lika gärna vara till för fler än bara mig själv… Då bestämde jag mig för att hjälpa sjuka barn. Jag hade redan ett engagemang i frågan. Under studietiden var jag med i en organisation som heter Rêve d’enfance och det gjorde starkt intryck på mig. En sommar deltog jag i en av deras båtkryssningar för barn med cancer. En oförglömlig erfarenhet. Det var ett år före Mission PAMA. Förutom den empati jag kände för barnen kom jag framför allt att beundra deras mod och sätt att möta sjukdomen… Jag ville ge projektet två perspektiv: att överträffa sig själv, något som de här barnen naturligtvis gör, långt bortom allt jag själv har åstadkommit, och gemenskap med mina närstående och med ett större lag. Där fungerade samarbetet med L’ENVOL väldigt bra.

Om jag ändå skulle lägga så mycket positiv energi på ett projekt, kunde det lika gärna vara till för fler än bara mig själv

Är du fortfarande ambassadör för L’ENVOL?

Ja, jag är fortfarande ambassadör för organisationen. Förra året använde jag sociala medier och medier för att prata så mycket som möjligt om organisationen. Därefter samlade jag in pengar (red. anm.: 50 000 euro). Hälften av pengarna gick till organisationens verksamhet och den andra hälften till en dokumentär som har premiär den 18 maj. Den berättar historien om Mission PAMA och har tagits fram tillsammans med L’ENVOL.

Kan du berätta om några höjdpunkter från det här 1 000 kilometer långa äventyret…

Ett av de första starka minnena är från den andra dagen. Den första dagen startade jag från Paris, med familj och vänner på plats, och sprang tillsammans med andra… Den andra dagen startade jag i Brie-Comte-Robert och hade återigen sällskap i 15–20 kilometer. För första gången blev jag ensam efter 60 kilometer av uppdraget, och det tog hårt! Det var då jag förstod vad jag hade gett mig in på. Jag skulle bara fortsätta rakt fram, utan att kunna åka hem som efter ett « vanligt » löppass. På kvällen var jag redan stolt över att ha sprungit två maraton på två dagar… Den första veckan och vägen ut ur Paris var något alldeles extra, med de stora öppna fälten. Den där andra dagen sprang jag 44 kilometer på samma, spikraka väg… Där blev resan framför allt en inre resa. I början lade jag inte så mycket energi på att planera rutten och hitta vackra vägar, utan fokuserade på kilometrarna.

Du måste ha behövt ordna en hel del för att klara ett maraton varje dag?

Ja, det handlar om en balans mellan förberedelser och återhämtning. Själva ansträngningen tror jag att många skulle kunna klara av, det menar jag verkligen. Det som avgör är förmågan att återhämta sig snabbt. Jag hade ungefär 20 timmar varje dag på mig att återhämta mig från fyra timmars löpning, 4 000 förbrända kalorier och slitna muskler… Allt som kom efteråt tog mer tid än själva löpningen. Allt var minutiöst planerat: löpning från klockan 8 till 12, en proteinrik lunch, tupplur, självmassage, förebyggande behandling och skötsel av blåsor, ett mellanmål med mycket protein och på kvällen kolhydrater inför nästa dag… En enda gång bröt jag rutinen och åt lite fetare mat. Dagen efter fick jag verkligen lida för det!

© Victor Marcadé

Ett ögonblick av samklang med omgivningen?

Ja, jag tänker på ett nästan gudomligt ögonblick i Massif des Alpilles i söder, mot slutet av sträckan. Det var mitt i den fjärde veckan och jag började känna mig trygg i att nå målet. Jag älskar känslan av att upptäcka saker när jag springer, att känna sig som en liten fågel som flyger och komma nära naturen. Den dagen ville jag bara njuta och lämnade helt min planerade rutt! Jag gav mig upp i bergen och sprang på steniga stigar. Jag hade verkligen kunnat stuka foten. Men just då ville jag njuta av en fantastisk plats. Jag var ensam i bergen, utanför leden, och sprang till och med för fort i förhållande till underlaget och min trötthet. Men det var så vackert att jag bara njöt. Då hade jag inte ens längre kontakt med laget via GPS: ren frihet! En enorm glädje.

Vad betyder löpningen för dig i dag?

Tillsammans med min läkare hade jag lagt upp ett program för att kroppen skulle klara avbrottet från löpningen så bra som möjligt. Jag har ingen ambition att springa 200 kilometer i veckan. Däremot har jag behållit känslan av utflykt och glädjen i att upptäcka landskap… Det betyder mer än prestationen. Jag har väldigt svårt att anmäla mig till lopp med nummerlapp. Jag tycker mer om själva löprundan än något annat, att få vara ensam med mig själv…

Ett år senare, kan du bedöma vilket genomslag uppdraget har fått?

Jag blev faktiskt överraskad av hur många som ger sig på liknande projekt. Jag får mängder av meddelanden från personer som ber om råd. Förra veckan hade jag ytterligare två samtal med löpare. Att kunna identifiera sig med « vanliga människor » i sådana här projekt får fler att våga ta steget. Jag har fått många meddelanden om just det. Och min syster har börjat träna varje dag (skratt).

Läs mer

✓ Boka biljett till visningen den 18 maj på Cinéma Balzac.

✓ Den allmännyttiga organisationen L’ENVOL har sedan starten 1997 arrangerat skräddarsydda program för sjuka barn och ungdomar samt deras familjer.