Människokroppens gränser på maraton: ”Vi har inte utforskat allt och kan fortfarande överraskas”, säger Guillaume Millet

✓ En intervju med Guillaume Millet, vars perspektiv sträcker sig långt bortom siffror och prestationer.

Vad innebär fysiologi, och vad kan den bidra med i jakten på rekord och allt högre prestationer?

Träningsfysiologi handlar om att studera hur människokroppen fungerar i rörelse. Vi undersöker kroppens akuta förändringar när den arbetar och de långsiktiga anpassningarna som följer av träning. Vi försöker förstå hur kroppen reagerar. På sätt och vis studerar vi kroppens gränser. Fysiologin kan till exempel ge aktiva och tränare kunskap om hur prestationens avgörande faktorer ska bedömas.

Vilka egenskaper krävs för att springa snabbare och längre?

Det går inte, det är antingen det ena eller det andra. Att springa snabbt och att springa länge kräver nämligen egenskaper som står långt ifrån varandra. Om vi fokuserar på maratonfart krävs ett högt VO2max, alltså ett stort hjärta och blod med hög halt av röda blodkroppar, samt förmågan att hålla en hög andel av sitt VO2max under hela distansen. Med andra ord behöver man en stor motor och kunna köra den på höga varv i 42,195 kilometer. För att stanna i bilmetaforen är det också viktigt att ha låg bränsleförbrukning, alltså att vara energieffektiv. För löparen talar vi om energikostnad, som bland annat påverkas av biomekaniska faktorer och utrustningen.

 Det har alltid skett och kommer alltid att ske framsteg, och varje parameter optimeras och granskas för att förbättra prestationerna.  

Har män och kvinnor samma förutsättningar?

Nej, den främsta orsaken är att kvinnor har lägre VO2max än män. De bästa kvinnorna kommer aldrig att slå de bästa männen. Dessutom har kvinnor, även de allra smalaste, alltid en högre andel kroppsfett än de smalaste männen. På maraton kan den kvinnliga eliten aldrig gå förbi den manliga, även om kvinnor närmar sig männen ju längre distansen blir.

I Wien 2019 gjorde Eliud Kipchoge det historiska loppet under två timmar på maraton, 1:59:40. Hade han kunnat sätta rekordet utan den yttre hjälpen, som den avspärrade banan och farthållarna?

Nej, den formation han fick springa i var verkligen optimal och noggrant planerad. Upplägget var mycket genomtänkt: han omgavs av farthållare som skyddade honom från vinden, och han fick vätska och energi från en cykel. Därför behövde han inte sakta in vid langningen. Man uppskattar att hela arrangemanget gav honom betydligt mer än de 20 sekunder som skiljde honom från två timmar.

Har afrikanska löpare större fysiska förutsättningar för att springa snabbare?

Det är fortfarande en omdiskuterad fråga inom mitt forskningsfält. De dominerar maratonscenen fullständigt. Enligt min mening finns det först och främst en kulturell aspekt. I Afrika har friidrotten en central plats. Där betraktas idrottarna ungefär som Zidane gör i Frankrike. Det bidrar till att de tränar mer. Jag har svårt att tro att det inte också finns fysiska förutsättningar. De här löparna har låg energikostnad och är ofta korta och långsmala, med relativt liten muskelmassa. Höjden kan också spela till deras fördel, även om det inte har bevisats. Det handlar alltså om flera samverkande faktorer, och vi får inte heller glömma dopningen, som tyvärr också delvis kan förklara dominansen.

Går det fortfarande att utveckla utrustning, nutrition och annat för att hoppas på nya rekord?

Vi har inte utforskat allt och kan fortfarande överraskas. Ta skorna: vem hade för tio år sedan trott att man skulle kunna vinna så mycket på de här superskorna? Sedan tog Nike fram Vaporfly 4 med en ny kolfiberplatta och framför allt ett nytt material och en ny form. I framtiden kommer vi utan tvekan att få ännu bättre skor. Samma sak gäller nutritionen. På marknaden finns energigeler som gör det möjligt att få i sig mer kolhydrater per timme. Det har alltid skett och kommer alltid att ske framsteg, och varje parameter optimeras och granskas för att förbättra prestationerna. Självklart blir varje sekund allt svårare att kapa, men tiderna kommer att fortsätta sjunka. Det stora samtalsämnet inom maraton just nu är hållbarhet, eller resiliens. Med andra ord: hur kan man hålla en högre andel av sitt VO2max under ett maraton, och hur kan man begränsa försämringen av energikostnaden när tröttheten tilltar?

Ska vi verkligen glädjas åt att hela tiden jaga nya rekord?

Det är en filosofisk fråga som enligt min mening inte har något entydigt svar. Om man ser det som en jakt på rekord och ständig ökning, något vi känner igen från konsumtionssamhället, tycker jag inte att det är meningsfullt. Men om man ser till de framsteg som kan komma många till del blir bilden en annan. När man i rekordjakten arbetar med att förbättra vissa parametrar kan det också gynna den medicinska forskningen. Allt vi lär oss om att optimera träningen kan hjälpa patienter som också behöver fysisk aktivitet för att må bättre. I den meningen är rekordjakten värdefull. För vissa aktiva handlar rekordjakten dessutom om att nå en viss social status eller få prispengar som gör det möjligt att försörja en familj. Kan man klandra dem för det?

Finns det risker med att till varje pris vilja springa snabbare och längre?

Ja, elitidrott är inte det bästa sättet att uppnå fysisk och psykisk hälsa. För optimal hälsa behöver man träna mycket, eller snarare ägna sig åt mycket fysisk aktivitet, upp till två timmar om dagen. Rekordjakten är något annat. Där talar vi om den enda procent av befolkningen som kan träna fem till sex timmar om dagen. Men vi ska komma ihåg att risken med att inte göra någonting är mycket större än risken med att träna för mycket.

Vilka projekt arbetar du med just nu?

Min forskning och mitt teams arbete handlar om patienters trötthet och hur fysisk aktivitet kan bidra till att motverka den, även om det kan låta motsägelsefullt. När det gäller löpning studerar vi skillnaderna mellan den trötthet som trail running och maraton orsakar. Parallellt driver jag det stora projektet ”0 to 100”, som lanseras före sommaren. Vi ska rekrytera 20 stillasittande kvinnor och 20 stillasittande män och under 18 månader träna dem för att ta dem till startlinjen i CCC under UTMB, Courmayeur-Champex-Chamonix, 100 kilometer och 6 050 höjdmeter. Genom att följa deras fysiska och mentala förändring vill vi visa att idrott och fysisk aktivitet kan ge betydligt bättre hälsa. Uttagningen bör börja i höst. Just nu letar vi efter samarbetspartner för att få budgeten på plats.

Guillaume Millets forskning nöjer sig inte med att flytta fram gränserna för idrottsliga prestationer. Den öppnar också nya perspektiv på allas hälsa. Genom optimering av träning, forskning om trötthet och innovativa projekt som ”0 to 100” visar han att prestationsjakten kan bidra till bättre välbefinnande, både för elitidrottare och stillasittande personer. Ett tydligt budskap som visar att fysiologisk forskning inte bara handlar om rekord, utan också om folkhälsa och utveckling för den enskilda individen.

✓ Guillaume Millets webbplats: www.kinesiologui.com