Mehdi Frère efter segern i adidas 10K Paris: ”Tack till alla som fanns där och stöttade mig. Till er andra säger jag: jag förlåter er”

Mehdi, en väldigt fin seger i söndags. Hur upplevde du comebacken på Paris gator?

Det var förstås ett speciellt och känsloladdat ögonblick, men jag fick uppleva det på bästa möjliga sätt. Allt var på plats. Vi hade en vykortsvacker inramning, ett fantastiskt väder med en fin soluppgång över Trocadéro och dessutom ingen vind. Det var svalt, men precis lagom. Man kunde inte ha önskat sig bättre förutsättningar. Och framför allt var publikens mottagande otroligt varmt. Tävlingsförhållandena var perfekta och jag kände mig hemma på en bana där jag redan hade koll, eftersom jag hade sprungit loppet flera gånger tidigare. Ärligt talat tror jag att jag föreställt mig det här loppet hundra gånger, men på tävlingsdagen blev det ändå tusen gånger bättre.

Kändes kroppen också bra?

Ja, verkligen. Jag ville trycka på för att se vad jag hade i kroppen, eftersom det var ett tag sedan jag ställdes mot andra löpare. De senaste åren har jag sprungit mycket bakom cykel. Nu ville jag testa mig själv och leka lite med den luriga banan, med alla fartökningar, men utan hjälp av cykeln och bara utifrån mina egna känslor.

© ASO

© ASO

© ASO

Det här loppet var fyllt av känslor och symbolik. Är det en ny del av karriären som börjar nu, eller skulle du beskriva det på något annat sätt?

Det är en bra fråga. Man kan säga att det nästan är en andra karriär som börjar, eftersom min status är annorlunda nu. Jag är lite av en kontroversiell idrottare, med stämpeln att ha varit avstängd, men det får jag leva med. Jag har gjort misstag som jag måste erkänna. Det kommer förstås att finnas tvivel och frågor, men det är inte hela världen. Friidrotten är något jag utövar för min egen skull, löpningen likaså. Jag kan se mig själv i spegeln och gå vidare med det här. Publikens mottagande var trots allt väldigt positivt. Det här blir en lite annorlunda andra del av karriären, och vi ska försöka göra den både annorlunda och bättre. Nu har jag ett större stöd runt mig än tidigare och arbetar mer professionellt. Bättre sent än aldrig, som man brukar säga. När jag snart fyller 30 ska jag inte upprepa misstagen, utan försöka blicka framåt.

Vilka delar kommer du att fokusera på i den här nya fasen av karriären?

Jag har framför allt lärt mig att en karriär inte kan byggas utan ett stabilt stöd runt omkring. Man kan inte göra allt själv. Jag försökte, och det fungerade inte. Nu tar min sambo hand om logistiken, antidopingrapporteringen, vistelserapporteringen och tävlingsplaneringen. Hon fungerar också som hare. Idrottsligt kommer jag återigen att fokusera på maraton, eftersom jag tror att jag fortfarande har mycket att ge. 2024 lämnade en del ouppklarat, och det finns fina mål kvar att nå på maraton. Jag är inte färdig än och jag vill fortfarande framåt.

Det var ett enormt professionellt misstag att inte ta vistelserapporteringen och mina skyldigheter på allvar. Jag kan bara klandra mig själv.

Maratondistansen fortsätter att utvecklas. Märker du i passen du genomfört under de här två åren att du har kvar den höga nivå som gör att du kan drömma stort på den här distansen ?

Ja, vi har genomfört ett block som liknade maratonförberedelser, med specifika pass som vi kunde utgå från. Vi bedömer att min nivå är bättre än tidigare. Jag tycker att nivån har höjts, men jag har utvecklats tillsammans med den. Sedan måste man också leva upp till det, för det kommer nya löpare. Emmanuel Roudolff-Levisse sprang fantastiska 2.05 i Paris och honom måste man räkna med. Valentin Gondouin och Félix Bour är också på väg fram. Jag antar att man snart måste springa 2.04 eller till och med 2.03 för att tillhöra den franska eliten. Det är en nivå jag hoppas nå ganska snabbt.

© ASO

Du hoppas nå den nivån ganska snabbt. Är signalerna uppmuntrande?

Jag kan känna mig väldigt bra, men träning är fortfarande bara träning. Det är tävlingen som avgör. Testpassen har varit mycket lugnande i det avseendet. Jag tror faktiskt att jag aldrig har varit så här bra, trots svårigheterna och avstängningen. Jag känner också att jag börjar bli mogen för den här typen av distans. Jag har tagit steg framåt, så förhoppningen är att jag redan i de första loppen på distanser nära maraton kan springa tider som känns riktigt bra.

Beslutet att börja springa igen togs i mars–april 2025. Det tog mer än sex månader innan jag var tillbaka, vilket inte är så konstigt. Det var en chock.

Du är tillbaka i tävling, samtidigt som vissa fortfarande misstänker saker kring dig. Hur hanterar du situationen?

Jag är den första och enda som bär ansvaret. Det handlade om överträdelser av reglerna för vistelserapportering, inte om uteblivna tester. Det måste man komma ihåg. Jag begick överträdelserna och kan därför inte klandra antidopingmyndigheterna för den sanktion jag fick. Jag är förstås inte objektiv när jag tycker att straffet var hårt. För liknande fall har vissa idrottare säkert fått sex månader eller kanske ett år mindre. De bedömde att mitt fel var allvarligt med tanke på min erfarenhet och nivå. De hade säkert skäl att tänka så och att ge mig den här sanktionen, och jag respekterar den.

Man tänker lätt att det är orättvist. Jag hade förberett mig för OS i Paris, men i slutändan är det jag själv som bär ansvaret för situationen jag hamnade i. Jag får erkänna mitt misstag och gå vidare. Jag känner inget agg mot antidopingorganisationen eller mot publiken om vissa misstänker mig. Som elitidrottare har vi ett ansvar för vår idrotts trovärdighet. Det var ett enormt professionellt misstag att inte ta vistelserapporteringen och mina skyldigheter på allvar. Jag kan bara klandra mig själv, och jag klandrar inte människor för att de känner misstänksamhet eller ibland skriver negativa kommentarer på sociala medier.

Dina närmaste var ovärderliga under de här två åren. Fanns det någon gång då du ville sluta helt?

Frågan kom framför allt i början av avstängningen. OS närmade sig, jag bodde i en stad där det byggdes arenor, gick ut och såg förberedelserna för Paris 2024 och banderollerna på gatorna. Det var förstås en extremt svår period. Jag flydde från idrotten och tog avstånd från allt. Jag slutade springa ett tag, och frågan om jag skulle börja igen väcktes verkligen. Mina närmaste fanns där för mig, men ville inte heller pressa mig. Det behövde vara mitt beslut. Dessutom har jag ett annat liv vid sidan av, som gendarmer.

Min sambo försäkrade mig om att hon skulle stötta mig i vad jag än ville göra. Hon sa: ”Om du bara vill fokusera på jobbet som gendarmer och ägna dig åt det, så följer jag med. Och om du vill börja idrotta igen, hjälper jag dig så gott jag kan.” Jag hade människor omkring mig som var väldigt omtänksamma och som gav mig tid att fatta beslutet. Vi lät också smärtan lägga sig. Beslutet att börja springa igen togs i mars–april 2025. Det tog mer än sex månader innan jag var tillbaka, vilket inte är så konstigt. Det var en chock.

Det måste ha varit svårt när du bestämde dig för att börja träna igen, samtidigt som du visste att tävlingarna låg långt fram i tiden?

Jag lärde mig mycket, eftersom jag hade tid att lyssna på många poddar. När man springer ensam sätter man på musik, men efter ett tag tröttnar man på musiken och börjar lyssna på poddar i stället. Jag hade ingen att prata med, förutom min sambo som följde med på cykel under vissa pass. Jag lärde mig att hantera långdistanslöparens ensamhet under ett och ett halvt år, eftersom jag hade sex månaders helt uppehåll från träningen. Det var en väldigt lång period, men samtidigt en erfarenhet som jag behövde gå igenom. Jag fick tillbringa mycket tid med att prata med mig själv, hitta tillbaka till omgivningen och helt enkelt lära mig att springa ensam. Det var en intressant erfarenhet som säkert gjorde mig gott, men jag är glad att den är över nu.

Jag kanske borde ha åkt till OS 2021, och då var det inte mitt fel i slutändan. 2024 kanske jag också borde ha åkt, men då var det mitt fel. Så 2028 måste jag åka. Jag måste verkligen åka.

Är du kvar i samma klubb?

Min licens var fryst under avstängningen. Blockeringen upphörde den 4 juni och jag skyndade mig att skriva på igen med min klubb, min tidigare klubb Pays de Fontainebleau Athlé, som var ett ovärderligt stöd och som jag hade haft väldigt bra kontakt med hela tiden. För mig var det självklart att återvända till dem och fortsätta där vi slutade.

Ett nytt maratonäventyr väntar. Hur har du följt utvecklingen under de här två åren, inte minst Sabastian Sawes och Yomif Kejelchas lopp under två timmar i London i april?

Som ett fan av distansen, innan jag själv blev aktiv löpare, såg jag det med stjärnor i ögonen. Vi visste att tvåtimmarsgränsen skulle ryka en dag. Tyvärr var det den bortgångne Kelvin Kiptum som skulle ha blivit den förste under två timmar. Men att se två löpare krossa den mytomspunna gränsen i samma lopp i London, och dessutom se trean slå världsrekordet men ändå bara bli trea, var fantastiskt. Det är otroligt att se vår idrott fortsätta utvecklas, inte minst genom tekniska innovationer. Samtidigt blir man lite yr av att se vilken sfär sådana tider tar oss till, men jag tycker att det är spännande. Nu måste européerna börja hänga med, för afrikanerna har tagit sig ännu längre ut i stratosfären. Vi måste hålla oss kvar i racet.

På nationell nivå har jag också med beundran sett hur fransmännen närmat sig tiden jag sprang på (2.05.43 i Valencia 2023) och Morhad Amdounis franska rekord (2.03.47 i Sevilla 2024). Emmanuel Roudolff-Levisse visar att han sannolikt kan springa 2.04, eller ännu snabbare, ganska snart. Jag tycker väldigt mycket om honom. Jag var en av hans första fans när jag såg prestationen han gjorde på den så svåra banan i Paris. Jag är bara väldigt glad över att se den här generationen som är på väg mot 2028. Jag hoppas att jag kan bli en bra konkurrent för dem och leva upp till den nivå de redan nått.

Nu när vi har visat att jag fortfarande kan sätta den ena foten framför den andra kan vi kanske kontakta lopp och eventuellt bli inbjudna till maraton i höst.”

© ASO

OS i Los Angeles 2028 är ditt stora huvudmål

Absolut. Jag kanske borde ha åkt till OS 2021, och då var det inte mitt fel i slutändan. 2024 kanske jag också borde ha åkt, men då var det mitt fel. Så 2028 måste jag åka. Jag måste verkligen åka. Åren går, och jag tror att 2028 är rätt tillfälle. Vid nästa OS skulle jag vara 36 år, och jag tror att min sambo någon gång kommer att säga att hon fått nog av att följa med på cykel under mina pass och att vi har annat att göra. Så frågan om att sluta kommer nog att bli aktuell ganska snart efter nästa olympiad.

Efter den fina comebacken i Paris, vad väntar härnäst?

Nästa helg springer jag 10 km i Langueux. I Paris var jag inte långt från att gå under 28 minuter, och det avgjordes i uppförsbacken på Champs-Élysées. Vi ska försöka klara det i Langueux och hoppas att loppet passar. Sedan vill jag springa ett maraton i höst, men eftersom jag var avstängd hade jag inte rätt att ha en bra manager eller representanter som kunde få in mig i lopp. Nu börjar förhandlingarna med arrangörerna. Jag väntade också på att ha en prestation att visa upp för min manager, så att han kunde kontakta arrangörerna. Nu när vi har visat att jag fortfarande kan sätta den ena foten framför den andra kan vi kanske kontakta lopp och eventuellt bli inbjudna till maraton i höst. Det finns fina maratonlopp, och sommaren är dessutom banlöparnas säsong. Det är inte riktigt min. Ska jag kanske springa någon tävling på bana och försöka ta mig in i elitfält? Kanske, kanske inte. Det är inte huvudmålet. Fokus ligger verkligen på Langueux, och sedan blir det förhoppningsvis lite njutning under sommaren med en eventuell maratonförberedelse.

Mehdi, vilket budskap vill du skicka till alla efter den här vinnande comebacken?

Jag vill skicka ett budskap, och det är väldigt, väldigt enkelt: ”Tack till alla som fanns där och stöttade mig. Till er andra säger jag: jag förlåter er.” När jag nu har tävlat igen i söndags svävar jag på små moln. Det är inte som att jag börjar med friidrott från noll, men det är första gången jag kommer tillbaka efter en avstängning. Det här ögonblicket blev mycket mer positivt än jag hade väntat mig. Jag blev ännu en gång positivt överraskad av publikens mottagande och av hur loppet utvecklade sig. Lyckliga stunder inom friidrotten är sällsynta. Jag ska bara ta emot den här stunden och njuta av den så länge som möjligt. Det gör väldigt gott. Det hade varit svårt att föreställa sig en bättre comeback.