”Okej, alla idrottare”: Baptiste Cartieaux bakom kulisserna

✓ Intervju med @Baptiste.Cartieaux, som berättar om sin väg som idrottare och om Youtube-rollen han byggt upp genom åren. Tillsammans med Lucas Vivin delar han videor, träning, idrottsäventyr och imponerande prestationer på Youtube-kanalen Syblo.

Det är nu sju år sedan ni publicerade er allra första video om mountainbike. Fler följde, innan ni på allvar började skildra era tävlingar. Kan du berätta hur projektet har utvecklats, från den första videon fram till i dag?

Redan före Youtube gjorde jag en hel del videor tillsammans med Lucas, min ständige vapendragare. Vi började båda två med att spela in humorvideor som vi aldrig publicerade. Till slut tog jag steget, eftersom det kändes tråkigt att inte dela något. Jag började prata om mountainbike eftersom jag hade byggt min egen cykel med en kinesisk ram. Ingen hade egentligen dokumenterat ett sådant projekt, och det blev min inkörsport till Youtube.

Ganska snart erbjöd sig Lucas att hjälpa mig skapa videorna. Vi tyckte att det vore roligt att också berätta om tävlingarna. Jag hade redan börjat lägga cyklingen åt sidan för att fokusera på friidrotten. Och det var enklare att filma friidrott. I början filmade vi framför kameran, med väldigt få bilder från själva tävlingarna. I dag är det nästan en självklarhet att Lucas är med på varje tävling, ibland tillsammans med en annan kompis som också filmar. Med tiden har vi höjt nivån. Nu har vi till och med onboardkameror.

Lucas Vivin är er fasta filmare. Kan du berätta lite mer om hur ni träffades?

Han befinner sig i samma värld, men vi håller inte på med exakt samma gren. Han satsar på kortare distanser och springer 400 meter. Vi träffades inte i klubben, utan i tvåan i grundskolan. Det var faktiskt han som fick mig att vilja prova friidrott. I ungdomsklasserna tävlade vi ofta mot varandra i terrängloppen. Sedan utvecklades vi åt olika håll. Han gick mot sprint, jag mot uthållighet. Och vi är fortfarande kvar. Vi blev till och med uttagna tillsammans till U20-VM i friidrott i Cali 2022. Det var otroligt att få dela det med honom. Friidrotten är en ganska sluten värld, så att vi båda lyckades ta oss dit tillsammans var helt galet. Sedan dess har vi tränat seriöst för att försöka få uppleva en gemensam uttagning igen, och jag är glad att kunna räkna med honom.

När det gäller videorna händer det att vi byter roller, men för det mesta är det han som står bakom kameran och jag framför den, eftersom jag trots allt springer mycket mer än han gör. En sprinters säsong är betydligt kortare. På längre distanser kan man tävla hela året, både på bana och landsväg. Därför syns han lite mindre på kanalen, men han är alltid med.

Jag växte upp i en ganska idrottsintresserad familj. Mina föräldrar sprang maraton och min morfar springer fortfarande fyra gånger i veckan, trots att han är över 70. Det spelar faktiskt roll.

Det verkar som att du tidigt hade lätt för löpning. Hur förklarar du det?

I dag är jag nästan professionell idrottare, i den meningen att jag tränar ganska stora mängder. Jag växte upp i en idrottsintresserad familj. Och det spelar faktiskt roll: när ens föräldrar tränar, när man ser dem ge sig ut och springa eller cykla och maten hemma är balanserad, då hjälper det. Äter man vad som helst blir det genast svårare att prestera. Jag har alltid levt i den miljön, men jag blev aldrig pressad. Det är viktigt att säga. Mina föräldrar sprang maraton. Min morfar springer fortfarande fyra gånger i veckan, trots att han är över 70, vilket säger en del om vilken plats idrotten har i vår familj.

Jag tyckte om att vinna och var beredd att jobba för det. Ju äldre jag blev, desto mer tyckte jag om att springa. Träningen växte med mig: i början sprang jag bara på tisdagar med Philippe, min tränare. Året därpå tillkom måndagar, och året efter det tränade jag måndagar, tisdagar, torsdagar och söndagar … Nu tränar jag nästan varje dag, ofta två gånger om dagen. Jag har snarare en cyklists kroppsbyggnad och är ganska ”tung” för att vara löpare. Därför tycker jag också om duathlon, även om det fortfarande är en gren som får ganska lite uppmärksamhet.

Det jag tycker om är det konstanta arbetet: att lyckas träna i rätt zon, inte slita ut sig för mycket men ändå utvecklas. Man måste också hålla ihop mentalt, för den psykiska tröttheten kan komma snabbt. I grunden handlar allt om att hitta rätt läge på alla reglage för att kunna prestera över tid.

Hur hanterar du motgångar?

För mig är ett misslyckande bara ett nödvändigt steg för att bli bättre. Jag försöker alltid göra mitt bästa, och om det inte räcker får det vara så. Jag är bra på att hålla isär saker. Om det inte fungerade i dag gör det kanske det en annan dag.

Du tränar numera i EACPA. Hur fungerar gruppen i vardagen, och vilken roll spelar din tränare Philippe Favreau för din utveckling?

Vi är en bra och välorganiserad grupp där alla följer ett individuellt anpassat program. Philippe lägger upp en generell plan, men när tävlingarna närmar sig blir träningen mer individuell. Han är inte min första tränare, men när jag gick över till medeldistans tog han hand om mig. Jag gjorde ”språnget” redan i sexan och började i hans grupp. Då var jag yngst. Jag visste att jag höll en bra nivå i min åldersklass.

På vintern satsar vi alla på terrängloppen, så då tränar vi ganska kollektivt. Vi har i stort sett samma träning fram till bansäsongen. Philippe håller fortfarande i alltihop. Trots att han gått i pension kommer han varje dag. Det är han som håller ihop gruppen. Om han inte kom i morgon skulle dynamiken förmodligen inte hålla.

Klubben utvecklas snabbt. Jag hade tur som kom dit vid rätt tidpunkt, när det redan fanns en stark energi. EACPA satsar, vi har en inomhushall där vi kan träna på vintern, och det gör verklig skillnad. Förra året blev vi franska klubblagsmästerskapens tvåa. I år tänker vi upprepa det, eller till och med ta titeln!

Hur ser din träningsvecka ut?

Vi är nästan i klubben varje dag. Det gör att man behåller den sociala kontakten och får vara med kompisarna. Jag brukar säga att jag valde friidrott framför cykling delvis tack vare klubben. Vi kommer alla dit för att träna och prestera, och det skapar en riktig dynamik.

För min del tränar jag ofta två gånger om dagen. Ofta blir det en lugn löptur eller ett kortare pass på morgonen. Vid sidan av idrotten läser jag STAPS. Jag har tagit min kandidatexamen och börjar nu om på en ny utbildning, den här gången inom sport management. Det är jag själv som planerar mitt schema. De tre första åren var inte anpassade efter träningen, men i år gjorde jag praktik i min klubb, vilket gör veckorna lättare. Jag får mer tid att träna, vila och arbeta med andra projekt. Nackdelen är att tentorna blir svårare att hantera när man inte är på föreläsningarna så mycket.

Vad är det som gör att du tycker om att springa?

Jag tror att jag är en person som behöver röra på mig. Om jag inte kan springa en dag kommer jag definitivt att ha för mycket energi. Idrotten hjälper mig att rensa huvudet, träffa människor, och jag tycker också om att utmana mig själv och tävla mot andra. Det jag uppskattar särskilt är att kunna berätta om min träning och mina tävlingar. Att dela med sig är en del av mitt idrottande. Många säger att de började springa efter att ha sett mina videor. Det gör mig glad, för jag får känslan av att det kan inspirera och väcka intresse för idrotten. Och ärligt talat hade jag kanske slutat vid vissa tillfällen om jag inte haft den här sidan av att föra vidare. Det finns perioder när motivationen sjunker och tröttheten känns. Att dokumentera allt ger mig extra motivation.

Grattis till U23-titeln som fransk mästare och fjärdeplatsen totalt vid franska mästerskapen i duathlon! Din tränare talar om att du har hittat tillbaka till ditt ”DNA”. Vad menar han med det?

Sammanfattningen av säsongen är verkligen positiv. Jag tar med mig fina lopp och en jämn prestationsnivå, men jag vet att det fortfarande finns saker att slipa på. Kanske kommer jag att specialisera mig. Just nu fokuserar jag dock på friidrotten så länge det finns uttagningar som jag kan nå. I år insåg jag att jag kanske kan bli uttagen till elitnivå i duathlon. Därför körde jag de tre första deltävlingarna.

Jag ska springa 3 000 meter i Interclubs. Målet är att ta en medalj, men det blir inte enkelt. Vi har inga jättestora stjärnor, men en jämn laguppställning som gör att vi kan ta många topplaceringar. Som alltid blir det en video. Jag gör alltid en!

Vilken är nästa planerade tävling? Kommer den att bli föremål för en kommande video?

Framöver vill jag kvalificera mig till U23-EM. Det är mitt sista år i ungdomsklasserna, så jag ska försöka på 10 000 meter vid franska mästerskapen den 24 maj. Kvalgränsen är 29.13 och man måste dessutom sluta bland de två främsta. Det borde gå, men placeringen beror inte bara på mig. Om jag lyckas kvalificera mig kommer jag att fokusera på andra distanser för att bli snabbare och försöka göra ett bra resultat på EM. Om det inte går i det loppet kanske jag försöker kvalificera mig på en annan distans och ger allt för att nå dit. Det är verkligen många starka löpare i år, så man måste slå sig fram. Vi får se, men jag vet att jag ska springa 5 000 meter i Maison-Lafitte den 7 juni.

Känner du någon press av att både behöva prestera i loppet och ansvara för att få ihop videon?

Press, både ja och nej. Oavsett vill jag göra ett så bra resultat som möjligt, och det är därför jag tränar så mycket. Jag har turen att ha några trollkarlar omkring mig som lyckas fånga allt. I söndags försökte jag lämna över Lucas roll eftersom han sprang första sträckan i Interclubs, och då såg jag hur mycket Lucas har lärt sig ute på fältet. I den typen av uppdrag klarar han sig bättre än riktiga bildproffs.

När jag åker till en tävling är jag verkligen där för att jobba. Jag har otroligt mycket att hålla reda på. Att intervjua idrottarna efter duathlonen tar minst en timme. Men den tiden måste man ta sig. Det är det som gör tävlingen levande efteråt. Ofta vill mina lagkamrater snabbt tillbaka till minibussen, och jag säger ”fem minuter”, fast jag egentligen behöver en timme!

Tror du att regelbundna topplaceringar ökar intresset hos din publik?

Det är min stora drivkraft: att hela tiden hålla mig på topp. När man är med längst fram blir det mycket mer intressant, och enklare för mitt team att filma. Livesändningen riktas ofta mot täten. Om man hamnar i klungan eller rentav längre bak blir bilderna svårare att hitta. Framför allt blir berättelsen efteråt mycket bättre, eftersom möjligheten att vinna alltid finns kvar!

Baptiste är autentisk och lockar en bred publik som gillar löpning och starka mänskliga berättelser med utmaningar. Hans vilja att utvecklas och uppriktiga lust att dela med sig gör honom till en egen röst på Youtube, i skärningspunkten mellan idrott och gemensamma upplevelser.