Pierre Destailleurs projekt ”Enraciné”: 20 maratonlopp på 23 dagar för att uppmärksamma markhälsan!

Kan du berätta om din idrottsbakgrund?

Jag har idrottat lite grann hela livet. Jag har en funktionsnedsättning och saknar vänster underarm. Jag började med tennis och spelade i tio år. Jag lyckades serva med min stump. I 18 år försökte jag glömma min funktionsnedsättning. Sedan gick jag över till fotboll, som var enklare, och till sist löpning. Jag tävlade i paratriathlon och insåg då att jag inte hade samma förutsättningar som de andra. I dag är jag stolt över min funktionsnedsättning, mycket tack vare de strukturer som finns i Frankrike och de paralympiska spelen.

Vad vill du uppnå med det här äventyret?

Målet är att träffa olika aktörer, forskare, kommuner, invånare och lantbrukare, för att diskutera frågor som rör hur marken används. Det blir också ett vetenskapligt fokus på markens funktioner och ekosystemtjänster. Jag vill skapa en helhetsbild av problemen inom området. Att använda idrotten för att bära fram det här budskapet är också ett budskap i sig. Den slutliga framgången vore att öka beslutsfattarnas medvetenhet, så att de har all information de behöver för att kommunicera positivt om frågan och säkra dess framtid.

Fanns det någon utlösande händelse som fick dig att engagera dig för att bevara marken?

Frågan om marken väcktes eftersom jag är agronom. Det är en passion. När jag insåg vad uppgifterna visade gick jag igenom en period av klimatångest. Det hjälpte mig att studera frågan. Men det var avgörande att också gå från ord till handling. Problemet är att man inte alltid vet hur man ska agera. Efter fyra år av engagemang i min förening och funderingar på att byta yrke kände jag mig fortfarande handlingsförlamad utan något konkret att göra. Det här projektet ger mig ny energi. Att bära fram det här äventyret passar mig, eftersom jag alltid söker nya berättelser. Jag kunde inte ha önskat mig en bättre följeslagare än Uni-Vert Sport, som står för en enda hälsa: människans och planetens.

Du har valt att springa ett maraton om dagen, en fysisk utmaning utöver det vanliga. Vad fick dig att sikta på en sådan intensitet?

Jag valde att springa ett maraton om dagen för att ta mig 40 kilometer framåt och slå ett slag för långsamheten, samtidigt som jag träffar olika aktörer. Målet är inte prestationen, utan att visa att man kan springa för att ta sig fram, samtidigt som man lyfter de här frågorna och visar att en person med funktionsnedsättning kan klara utmaningen.

Att springa ett maraton om dagen är en rejäl utmaning, eller hur?

Absolut. Jag har redan sprungit 100 kilometer och några maratonlopp, men aldrig så många på så kort tid. Jag tror att det är möjligt eftersom andra har gjort det, som Nicolas Vandenelsken, som sprang över 110 maraton i följd. Jag har planerat in tre vilodagar för att återhämta mig eller träffa olika aktörer. Jag sätter upp en start och en målgång. Eftersom jag bara har en arm har jag planerat att ta med en sportvagn, så att jag kan vara självständig och ta mig fram överallt.

Hur förbereder du projektet?

Jag använder programmet OpenRunner för att planera rutterna med rätt distans och så säkra vägar som möjligt. De flesta vägarna är skyddade, men jag kommer att passera genom städer och därför ha med mig belysning om jag springer tidigt. Jag är medveten om riskerna. Det gör det också möjligt att lyfta fram lokala initiativ, som säkra cykelvägar och övergångsställen. Nu när rutten är fastställd kontaktar jag de personer jag vill träffa för att berätta om projektet och belysa de frågor som berör dem. Jag planerar att passera Nancy, där Nancy-Lorraine-universitetet har specialiserat sig på markfrågor, Orléans med INRAE och AFES samt Bure, där jag ska träffa nyckelaktörer inom området.

Utöver att springa ett maraton varje dag ska du också träffa människor längs vägen. Dina dagar lär bli fullspäckade! Hur kommer de att se ut i praktiken?

Jag räknar med fem till sex timmar per maraton. Om jag skulle bli skadad och behöva gå 40 kilometer en dag tillåter jag mig att lägga betydligt mer tid på det. Jag går upp klockan sex, startar klockan sju och kommer fram tidigt på eftermiddagen för att återhämta mig och träffa olika aktörer. Jag planerar att sova hemma hos privatpersoner. Jag kontaktar borgmästare och idrottsföreningar, och responsen har varit ganska positiv. I de mindre städerna kommer jag att träffa medborgargrupper, skolor och gymnasieelever. Jag skulle vilja göra sex videoklipp med aktörer som jag träffar i de större städerna Troyes, Reims och Nancy, för att använda dem efter äventyret på konferenser och i arbetet med att uppmärksamma frågan bland unga.

Har du en budget för dina äventyr?

Ja. Mina största kostnader är videoklippen och metodhandboken, liksom utrustningen, där sportvagnen kostar omkring 500 euro. Varje projekt får samma budget, som betalas ut till våra respektive föreningar. Jag har också räknat med personalkostnader för kommunikationspraktikanten i min förening. Tillsammans med volontärerna hjälper hon mig att kontakta aktörerna i projektet. Enraciné är mitt projekt och det upptar min tid på helger och kvällar, men jag bär det inte ensam. Det är styrkan i kollektivet.

Pierre Destailleur vill öka medvetenheten hos så många som möjligt, eftersom markens hälsa fortfarande är en fråga som allmänheten känner väldigt lite till.

Följ hans framsteg dag för dag på Instagram (@Pierre_enracine) och lär dig mer om markfrågorna på LinkedIn (@Pierre Destailleur). Se också videoklippen som lyfter fram lokala aktörer som arbetar för att bevara marken.

32-årige Pierre Destailleur ger sig på en utmaning utöver det vanliga: ”Enraciné”, ett sportigt och samhällsengagerat äventyr för att uppmärksamma markens hälsa. Som medlem i rörelsen Sport Planète ska denne uthållighetsäventyrare tillryggalägga över 800 kilometer genom att springa ett maraton om dagen i 23 dagar, från Lille till Orléans, med ett uppmärksammat stopp i Nancy. Starten på denna hållbara odyssé går den 16 september. En löpning för planeten som ser ut att bli lika inspirerande som slagkraftig.

Kan du berätta om din idrottsbakgrund?

Jag har idrottat lite grann hela livet. Jag har en funktionsnedsättning och saknar vänster underarm. Jag började med tennis och spelade i tio år. Jag lyckades serva med min stump. I 18 år försökte jag glömma min funktionsnedsättning. Sedan gick jag över till fotboll, som var enklare, och till sist löpning. Jag tävlade i paratriathlon och insåg då att jag inte hade samma förutsättningar som de andra. I dag är jag stolt över min funktionsnedsättning, mycket tack vare de strukturer som finns i Frankrike och de paralympiska spelen.

Vad vill du uppnå med det här äventyret?

Målet är att träffa olika aktörer, forskare, kommuner, invånare och lantbrukare, för att diskutera frågor som rör hur marken används. Det blir också ett vetenskapligt fokus på markens funktioner och ekosystemtjänster. Jag vill skapa en helhetsbild av problemen inom området. Att använda idrotten för att bära fram det här budskapet är också ett budskap i sig. Den slutliga framgången vore att öka beslutsfattarnas medvetenhet, så att de har all information de behöver för att kommunicera positivt om frågan och säkra dess framtid.

Fanns det någon utlösande händelse som fick dig att engagera dig för att bevara marken?

Frågan om marken väcktes eftersom jag är agronom. Det är en passion. När jag insåg vad uppgifterna visade gick jag igenom en period av klimatångest. Det hjälpte mig att studera frågan. Men det var avgörande att också gå från ord till handling. Problemet är att man inte alltid vet hur man ska agera. Efter fyra år av engagemang i min förening och funderingar på att byta yrke kände jag mig fortfarande handlingsförlamad utan något konkret att göra. Det här projektet ger mig ny energi. Att bära fram det här äventyret passar mig, eftersom jag alltid söker nya berättelser. Jag kunde inte ha önskat mig en bättre följeslagare än Uni-Vert Sport, som står för en enda hälsa: människans och planetens.

Du har valt att springa ett maraton om dagen, en fysisk utmaning utöver det vanliga. Vad fick dig att sikta på en sådan intensitet?

Jag valde att springa ett maraton om dagen för att ta mig 40 kilometer framåt och slå ett slag för långsamheten, samtidigt som jag träffar olika aktörer. Målet är inte prestationen, utan att visa att man kan springa för att ta sig fram, samtidigt som man lyfter de här frågorna och visar att en person med funktionsnedsättning kan klara utmaningen.

Att springa ett maraton om dagen är en rejäl utmaning, eller hur?

Absolut. Jag har redan sprungit 100 kilometer och några maratonlopp, men aldrig så många på så kort tid. Jag tror att det är möjligt eftersom andra har gjort det, som Nicolas Vandenelsken, som sprang över 110 maraton i följd. Jag har planerat in tre vilodagar för att återhämta mig eller träffa olika aktörer. Jag sätter upp en start och en målgång. Eftersom jag bara har en arm har jag planerat att ta med en sportvagn, så att jag kan vara självständig och ta mig fram överallt.

Hur förbereder du projektet?

Jag använder programmet OpenRunner för att planera rutterna med rätt distans och så säkra vägar som möjligt. De flesta vägarna är skyddade, men jag kommer att passera genom städer och därför ha med mig belysning om jag springer tidigt. Jag är medveten om riskerna. Det gör det också möjligt att lyfta fram lokala initiativ, som säkra cykelvägar och övergångsställen. Nu när rutten är fastställd kontaktar jag de personer jag vill träffa för att berätta om projektet och belysa de frågor som berör dem. Jag planerar att passera Nancy, där Nancy-Lorraine-universitetet har specialiserat sig på markfrågor, Orléans med INRAE och AFES samt Bure, där jag ska träffa nyckelaktörer inom området.

Utöver att springa ett maraton varje dag ska du också träffa människor längs vägen. Dina dagar lär bli fullspäckade! Hur kommer de att se ut i praktiken?

Jag räknar med fem till sex timmar per maraton. Om jag skulle bli skadad och behöva gå 40 kilometer en dag tillåter jag mig att lägga betydligt mer tid på det. Jag går upp klockan sex, startar klockan sju och kommer fram tidigt på eftermiddagen för att återhämta mig och träffa olika aktörer. Jag planerar att sova hemma hos privatpersoner. Jag kontaktar borgmästare och idrottsföreningar, och responsen har varit ganska positiv. I de mindre städerna kommer jag att träffa medborgargrupper, skolor och gymnasieelever. Jag skulle vilja göra sex videoklipp med aktörer som jag träffar i de större städerna Troyes, Reims och Nancy, för att använda dem efter äventyret på konferenser och i arbetet med att uppmärksamma frågan bland unga.

Har du en budget för dina äventyr?

Ja. Mina största kostnader är videoklippen och metodhandboken, liksom utrustningen, där sportvagnen kostar omkring 500 euro. Varje projekt får samma budget, som betalas ut till våra respektive föreningar. Jag har också räknat med personalkostnader för kommunikationspraktikanten i min förening. Tillsammans med volontärerna hjälper hon mig att kontakta aktörerna i projektet. Enraciné är mitt projekt och det upptar min tid på helger och kvällar, men jag bär det inte ensam. Det är styrkan i kollektivet.

Pierre Destailleur vill öka medvetenheten hos så många som möjligt, eftersom markens hälsa fortfarande är en fråga som allmänheten känner väldigt lite till.

Följ hans framsteg dag för dag på Instagram (@Pierre_enracine) och lär dig mer om markfrågorna på LinkedIn (@Pierre Destailleur). Se också videoklippen som lyfter fram lokala aktörer som arbetar för att bevara marken.