Jämställdheten i maratonlöpningen: från historisk utestängning till dagens erkännande

Inför Paris maraton 2025 visar statistiken att jämställdheten ännu inte är ett faktum, även om andelen kvinnor ökar stadigt. Av 55 000 deltagare är 13 750 kvinnor, alltså 25 procent av de anmälda. Maraton, en av friidrottens klassiska distanser, var länge helt stängd för kvinnligt deltagande.

I flera årtionden var kvinnor helt utestängda från de stora idrottsevenemangen. Pierre de Coubertin, skaparen av de moderna olympiska spelen, motsatte sig bestämt kvinnligt deltagande i friidrott och stora tävlingar. ”OS ska vara förbehållna männen. Kvinnornas främsta uppgift bör vara att kröna segrarna.” (Pierre de Coubertin, La Pédagogie sportive, 1912.) ”Det är oanständigt att åskådarna utsätts för risken att se en kvinnas kropp brytas ned framför sina ögon. Dessutom spelar det ingen roll hur stark idrottskvinnan är, hennes kropp är inte byggd för att tåla vissa påfrestningar.” Han motsatte sig kvinnliga idrottares deltagande och höll fast vid den tidens medicinska argument om att kvinnor inte kunde idrotta eftersom de var för sköra.

Under 1900-talets början misstänkte man att fysisk aktivitet kunde göra kvinnor sterila, förvandla dem till män och dessutom uppmuntra till osedlighet eftersom de då visade sina kroppar på idrottsplatserna. Pierre de Coubertin och hans anhängare hävdade att kvinnor ”inte är skapta för idrott, av medicinska, estetiska och moraliska skäl. Den gör dem fulare, berövar dem deras kvinnlighet och utgör en fara för deras hälsa, men också för samhället och i synnerhet familjelivet genom att hindra dem från att sköta hemmet på rätt sätt.” (Barbusse, 2016, s. 121, med Pierre de Coubertin som källa.) Att förbjuda kvinnor att springa var också ett sätt att hindra deras frigörelse och beröva dem deras frihet. Det speglade rädslan för att de skulle bli självständiga och i förlängningen jämlika med männen.

För kvinnoidrottens motståndare stod idrott i strid med föreställningen om kvinnans sköra konstitution och uppfattades dessutom som störande. Vetenskapen hävdade att de stötar som fysisk aktivitet, exempelvis löpning, orsakade kunde leda till att kvinnans könsorgan lossnade. Det var också en av anledningarna till att 400 meter häck blev olympisk gren för kvinnor först 1984. Pierre de Coubertin kämpade mot kvinnors tillträde till tävlingsidrotten och hävdade att ”idrotten är själva symbolen för manlighet”. (De Coubertin, Essai de psychologie sportive, Jérôme Million [1913] 1992, s. 151.)

Alice Milliat, aktivisten som öppnade löpningen för kvinnor

Aktivisten Alice Milliat satte sig upp mot baronen vid upprepade tillfällen och krävde att kvinnor skulle få delta i friidrotten vid de olympiska spelen. Feministen ledde också föreningar för kvinnor från 1912, bland annat Fémina Sport och l’Ondine de Paris, och senare Fédération des sociétés féminines sportives de France. Hon organiserade dessutom olympiska spel för kvinnor. Tävlingar enbart för kvinnor arrangerades, men distanserna var fortfarande långt från ett maraton.

Sociologen Béatrice Barbusse lyfter bland annat fram ”Marché des midinettes 1903, ett lopp från Tuilerierna till Nanterre med över tusen deltagare”, och ”terrängloppet i Chaville, utanför Paris, den 28 april 1918, det första lopp där kvinnor tävlade i shorts och linne”. (Barbusse, 2016, s. 122.) Det allra första terrängloppet för kvinnor, 2 400 meter långt, väckte stor uppmärksamhet. Kvinnorna visade ben och armar och tog i under tävling, något som ansågs oanständigt.

Dagen därpå var pressen kritisk men nyfiken. Broucaret beskriver det så här: ”De 42 deltagarna är klädda som männen, i linne och shorts, en klädsel som motståndarna ansåg oanständig. Evenemanget fick ändå stöd av tidens främsta idrottstidningar, L’Auto och L’Echo des Sports.” (Broucaret, 2012, s. 18.) Kvinnlig idrott ”föddes alltså inte ur en gradvis öppning av de manliga idrottsföreningarna för kvinnor, eftersom deras närvaro var förbjuden där, utan ur några pionjärers aktivism, med Alice Milliat i spetsen”. (Broucaret, 2016, s. 122.) Tack vare orubbliga aktivister som Alice Milliat, som ofta glöms bort, har kvinnor i dag rätt att stå på samma startlinjer som männen.

Ett steg framåt, två steg tillbaka

Vid OS i Amsterdam 1928 fick kvinnor för första gången delta i några friidrottsgrenar: 100 meter, 800 meter, 4×100 meter, höjdhopp och diskus. Att kvinnor skulle delta i maraton var inte ens på tal. Även om IOK:s ordförande efterträdare till Coubertin, Henri de Baillet-Latour, accepterade kvinnligt deltagande, ”var motståndet mot kvinnlig idrott fortfarande regel”, påpekar sociologen Fabienne Broucaret. (Broucaret, 2012, s. 16.) Framsteget för kvinnorna i friidrotten blev kortvarigt. Under och efter 800-metersloppet, som vanns av tyska Lina Radke, förändrades löparnas ansikten av ansträngningen och några föll ihop efter målgången. Det var detta som tidningarna och IOK tog fasta på när kvinnorna släpptes in på distansen. De ropade skandal och beskrev en beklämmande syn med ”dessa stackars kvinnor”.

Loppet väckte ett ramaskri bland friidrottens kvinnomotståndare och i medierna, som inte tvekade att förvränga verkligheten för att sprida föreställningen att kvinnans fysik gjorde henne oförmögen till fysisk ansträngning. Lina Radkes bristande kvinnlighet blev också ifrågasatt. Att behöva försvara sin kvinnliga identitet i idrotten, som då sågs som männens värld, var en central fråga. Än i dag återkommer debatten när kvinnliga idrottares fysik bedöms som alltför maskulin och därför misstänkliggörs.

Efter 800 meter på OS i Amsterdam fick kvinnor inte längre springa distanser över 200 meter i olympiska spel, och så förblev det till 1960, alltså i hela 32 år. Det krävdes en stor händelse för att öppna vägen till längre distanser som maraton. I Boston i USA lyckades en 20-årig kvinna anmäla sig till stadens maraton med hjälp av sin tränare. Han angav inte hennes förnamn, utan bara initialen: K. Switzer, alltså Katherine Switzer.

Katherine Switzer, modet och symbolen

Den 19 april 1967 ställde sig Katherine Switzer på startlinjen, sminkad för tillfället (ett sätt att bevisa sin kvinnlighet på en distans som var reserverad för män?), tillsammans med sin tränare Arnie Briggs och sin pojkvän, släggkastaren Tom Miller. Den lilla gruppen höll ihop för att inte väcka misstankar.

Efter bara sex kilometer kastade sig en funktionär över henne för att slita av henne nummerlappen och skrek: ”Försvinn från mitt lopp och ge mig de där numren!” Fotografer råkade vara på plats och fångade scenen. Tränaren knuffade bort funktionären, och den unga kvinnan kunde fortsätta och fullföljde maraton på 4.20. Hon vägrade ge upp och ville bevisa för hela världen att kvinnor klarar att springa 42,195 kilometer. Dagen därpå uppmärksammade pressen hennes hemliga deltagande och framför allt scenen där funktionären försökte kasta ut henne. Hon diskvalificerades från loppet och stängdes sedan av av det amerikanska friidrottsförbundet. Medierna gjorde historien till sin: hon var ”flickan som trotsade maratonarrangörerna” (Patrick Karam och Magali Lacroze, Le livre noir du sport, 2020, s. 53.) Bilderna från scenen spreds sedan över hela världen och är fortfarande starka symboler.

”Bildens kraft och förkroppsligandet av en kamp bidrog till ett allmänt uppvaknande och till att kvinnor steg för steg släpptes in i idrottstävlingarna. Katherine Switzer skulle dessutom vinna damklassen i New York City Marathon sju år senare!” (Patrick Karam och Magali Lacroze, 2020, s. 54.) Den unga idrottarens mod bidrog till en insikt som förde kvinnornas kamp för inkludering framåt. Som Béatrice Barbusse förklarar hade kvinnor ”erövrat rätten att springa långa distanser, särskilt maraton, utanför det organiserade förbundssystemet, som envist och ibland våldsamt nekade dem den rätten, vilket ett berömt fotografi visar”. (Barbusse, 2016, s. 291.)

Eftersom Switzer bevisade att kvinnor klarar distansen öppnade Boston maraton för kvinnor 1972. I dag är 45 procent av de anmälda till Boston maraton kvinnor. Därefter startade mästaren lopp enbart för kvinnliga löpare. Under sin aktiva karriär deltog hon i 39 maratonlopp och vann New York City Marathon 1974.

Switzer blev därmed den första kvinnan att delta i ett maraton med officiell nummerlapp. Året dessförinnan hade amerikanskan Bobbi Gibb blivit den första kvinnan att springa ett maraton i hemlighet, utan nummerlapp (3.21.40). Efter att ha nekats start av arrangörerna gömde hon sig i en buske och smet in i loppet. Löparna lovade att skydda henne om hon skulle uteslutas, eftersom det var tillåtet att springa på allmän väg.

Motståndet dröjde kvar in på 1970- och 1980-talen

I Frankrike var Raymonde Cornou en av de första kvinnorna att springa maraton på 1970-talet, trots att landsvägsloppen ännu inte var öppna för kvinnor. I en intervju med nättidningen ABLOCK! berättade hon: ”Loppen arrangerades av män, för män, och vi kunde inte ens anmäla oss. Vi fick vänta till 1975–80 innan det blev lite lättare att delta.” (Raymonde Cornou, intervjuad av Sophie Danger för ABLOCK!, 2022.)

Raymonde Cornou trotsade länge förbuden för att följa med sin man, som också sprang: ”Jag låtsades alltså att jag deltog, med nummerlapp, fast jag inte hade någon.” (Raymonde Cornou, intervjuad av Sophie Danger för ABLOCK!, 2022.) Hon deltog till och med i en upplaga av de franska mästerskapen i maraton för män. Representanter för det franska friidrottsförbundet såg inte hennes hemliga deltagande med blida ögon. Aktivisten berättade: ”[…] de kom körande mot mig och försökte köra ner mig i diket. Jag slog på bilen och vi utbytte några väl valda ord. De sa att jag inte hade rätt att springa […]”

Raymonde Cornou lät sig inte stoppas utan fortsatte och hävdade att hon följde sin man. Arrangörerna meddelade då att han var diskvalificerad, men de tog fel på nummerlappen och kastade i stället ut en annan deltagare. Raymonde Cornou blev avstängd på livstid från FFA, vilket hon svarade att hon inte brydde sig om eftersom hon saknade licens. Den trotsiga idrottaren gjorde om samma sak i ett annat franskt maratonmästerskap. Den gången insåg arrangörerna att det var lönlöst att försöka stoppa henne. Hon blev därför den enda kvinnan i loppet, fortfarande utan nummerlapp. Även andra folklopp motsatte sig hennes deltagande. Hon hotade då att kontakta pressen eller springa med en skylt på ryggen för att visa hur funktionärerna vägrade låta henne delta. ”[…] Till slut var de tvungna att låta mig springa”, sammanfattade den orubbliga idrottaren. (Ibid.)

Raymonde Cornou trotsade förbuden och lyckades springa tillsammans med männen, trots ett totalt förakt. Hon berättade inte bara att hon ignorerades i mål och utestängdes från prispallar och priser, utan också att hon blev knuffad och kritiserad av andra löpare. Som svar gladdes hon åt att hon under loppen brukade stanna vid fälten, plocka blombuketter och korsa mållinjen med dem, som ett sätt att fira sin insats. ”Jag möttes av de andra löparnas sarkasmer. Vissa knuffade mig och sa att jag inte hade något där att göra, att jag borde stå vid diskhon och att min plats var hemma. […] Jag hörde en man i publiken fälla en nedlåtande kommentar om mina bröst. Jag stannade, sprang tillbaka, gav honom en örfil och fortsatte loppet. En journalist skrev om det och historien följer mig fortfarande!” (Ibid.)

Motståndet från arrangörer och löpare var starkt, ibland våldsamt. Föreställningen att kvinnans plats var i hemmet och att hon bara skulle vara vacker och lydig stod i vägen för kvinnors tillträde till löpningen. Ändå deltog Raymonde Cornou i nästan alla lopp. Hon reste genom Europa och världen för att springa maraton. Med tiden blev hon populär och inspirerade många kvinnor. Maratonlöperskan deltog i mängder av lopp och fick allt starkare stöd från publiken.

En långsam men stadig öppning för maratonlöperskor

1972 öppnade Boston maraton för kvinnor, Berlin maraton följde 1974, Madrid 1978 och Stockholm samt Paris 1979. 1982 fick kvinnor delta i Europamästerskapen i maraton, året därpå i världsmästerskapen och 1984 i OS i Los Angeles. Amerikanskan Joan Benoit tog guldet på 2.24.52. Men det var inte den olympiska mästaren som fångade mediernas uppmärksamhet 1984. Schweiziskan Gabriela Andersen-Schiess, som kom in på stadion 20 minuter efter segraren, grep tag i publiken. Maratonlöperskan stapplade fram och var nära att stanna, tills en person på läktaren hejade på henne och snart hela stadion. Den dagen slutade hon på 37:e plats med tiden 2.48.42.

Publiken var först chockad och sedan imponerad. Händelsen speglade ett gradvis förändrat synsätt på kvinnliga idrottares kampvilja och plats i en tävling som länge varit reserverad för män. När Lina Radkes seger på 800 meter vid OS 1928 hade chockerat opinionen visade OS 1984 äntligen en beundran för kvinnor som tävlar på högsta nivå.

Den hårda kamp som pionjärer som Switzer, Gibb, Cornou och Milliat förde har gett dagens kvinnor rätten att tävla på samma långa distanser som männen, däribland maraton.