Är jag verkligen maratonlöpare? När bedragarsyndromet dyker upp vid målgången

Man ser framför sig den euforiske maratonlöparen, med armarna i vädret och ett strålande leende under målbågen. I verkligheten infinner sig ofta en annan, mer förrädisk känsla: tvivlet. Vissa intalar sig att de egentligen inte har ”sprungit” ett maraton eftersom de gick vid 35:e kilometern. Andra tycker inte att de förtjänar titeln eftersom de behövde mer än fem timmar. Julien, 32, berättar om en särskild sorts bedragarkänsla efter sitt första maraton. ”Jag hade precis gått i mål i mitt första maraton i Paris. Jag var utmattad men så otroligt stolt … och ändå var det första jag sa till mina vänner: ’Jag sprang på 4:52, så det räknas väl egentligen inte’.” En avslöjande formulering, som om ansträngningen inte hade något värde så länge den inte passade in i en ”prestation” värd att räkna med.

Känslan bottnar ofta i det ständiga jämförandet. Sociala medier har förstärkt fenomenet: varje helg fylls Strava, Instagram och Facebook av spektakulära tider och hjälteberättelser. När Kipchoge avverkar Berlin på 2:01 eller kollegan springer sitt maraton på 3:20 är det svårt att inte sätta sin egen tid i perspektiv. Problemet är att jämförelsen suddar ut en självklarhet: ett maraton, oavsett om det tar två eller sex timmar, är samma lopp, samma distans och samma kamp. När den dimensionen glöms bort reducerar många motionärer sin prestation till en enda siffra, som om 42,195 km blev kortare bara för att någon annan tog sig runt snabbare.

Legitimitet handlar om andras blick

Bedragarsyndromet, välkänt i arbetslivet, tar sig lätt uttryck även inom motionsidrotten. Många maratonlöpare känner sig legitima först när omgivningen bekräftar deras insats. ”När jag berättade för kollegorna att jag hade sprungit ett maraton blev den första reaktionen: ’Jaha, men på vilken tid?’ Jag svarade 4:40 och märkte hur deras leenden stelnade lite, berättar Sarah, som har ägnat sig åt längre löppass i nästan tre år. Sedan dess har jag haft svårt att säga att jag är maratonlöpare, som om jag måste försvara mig.” Behovet av bekräftelse utifrån styr ofta hur man ser på sin egen prestation. Men titeln maratonlöpare borde inte avgöras av en tid eller av andras omdömen, utan av den personliga resa som ledde fram till mållinjen.

När huvudet viker före benen

Det mest slående är att utmaningen inte bara finns i själva loppet, utan också efteråt. Kroppen återhämtar sig på några dagar, men tankarna kan fortsätta kretsa kring känslan av att inte riktigt hålla måttet. Vissa springer flera maraton för att lugna sig, som om medaljerna måste samlas på hög för att bevisa att de hör hemma i klubben. Andra, som Thomas, en erfaren 41-årig löpare från Grenoble, undviker till och med att nämna sin prestation av rädsla för att få frågan om tiden. ”Jag har sprungit i tio år och gjort tre maraton, men jag vågar knappt prata om det. Jag tänker alltid att riktiga maratonlöpare är de som siktar på tre timmar. Själv överlevde jag bara distansen.” Bedragarsyndromet fungerar här som en ständig skugga: det räcker inte att ha kämpat sig igenom loppet och korsat mållinjen. Man måste också känna sig berättigad att bära ordet ”maratonlöpare”.

Hitta tillbaka till stoltheten i ansträngningen

Nyckeln kan ligga i att byta perspektiv. Idrottspsykologer betonar ofta att maraton inte bara handlar om slutresultatet, utan om processen. Varje långpass i kyla, varje uppoffring under helgen och varje smärta som hanteras på träningen är en del av maratonlöparens identitet. Som Haile Gebrselassie sa till Guardian: ”När man springer ett maraton tävlar man mot distansen, inte mot de andra löparna eller klockan. På långa distanser måste man lära sig att ha tålamod. Man behöver inte öppna särskilt snabbt. Men det är träningen som verkligen räknas .” När ansträngningen sätts in i ett större sammanhang får upplevelsen sitt värde tillbaka. Att vara maratonlöpare handlar inte om att slå rekord, utan om att våga ge sig in i ett äventyr som sträcker sig långt bortom själva målgången.

En avslutande spurt

Ordet ”maratonlöpare” kan kännas stort, och det är förmodligen därför det väcker så många tvivel hos dem som tar det till sig. Det för tankarna till uthållighet, mod och motståndskraft. Men det finns inga dolda villkor: ingen minimitid, inget föreskrivet tempo. Legitimitet rimmar inte med prestation, utan med engagemang. Så ja, den som gick vid 30:e kilometern, hon som behövde fem timmar och han som svor att aldrig springa igen är alla maratonlöpare. Och nästa gång den där inre rösten frågar: ”Har jag verkligen rätt att kalla mig det?”, kanske det räcker att svara med en självklarhet: vid målgången på 42 kilometer finns inga bedragare.

➜ Upptäck maratonkalendern