Varför filmar så många löpare sitt maraton? Jakten på social bekräftelse i Instagram-eran

Om du inte längre kan lämna hemmet för ett mer eller mindre hårt träningspass utan mobilen för att filma ditt tempo, har du förmodligen drabbats av ett mycket samtida fenomen: den uppkopplade löpningen. Ett fenomen som faktiskt kan samexistera med löpningens alla fördelar. ”Jag älskar att fånga de där ögonblicken, för ett maraton är en känsla som man inte får uppleva två gånger”, berättar Marine Gibard, alias @coursptitetomate, en av de mest följda profilerna inom fransk löpning med 130 000 följare på Instagram. I maratonvärlden är det svårt att missa trenden.

Men varför vill man till varje pris föreviga varje steg? Ofta börjar det hos influencerna. De som specialiserat sig på löpning har etablerat idén att prestationen upplevs lika mycket på gatan som i sociala medier. Att visa upp sina senaste skor, söndagens långpass eller det sammanbitna ansiktet vid 35-kilometerspasseringen har nästan blivit lika viktigt som själva träningen. På Insta handlar löpning inte längre bara om att springa, utan om att skapa innehåll. Ansträngningen har utan tvekan blivit en berättelse att dela.

Springa, men framför allt dela

Selfies, stories, reels ... löpargenerationen dokumenterar allt. Från kaffet före passet till grimaserna vid 35 kilometer blir varje ögonblick en bild att publicera. Och under ett maraton blir impulsen förstås ännu starkare. Med mobilen i handen, en GoPro magnetiskt fäst mot bröstet eller en selfiepinne redo vid starten är löparen numera också videograf. ”Det som får mig att ta fram mobilen är att jag vill dela min upplevelse, förklarar Marine Gibard. Jag är väldigt glad att jag gjorde det under vissa maraton, för på så sätt har jag själv ett minne av loppet.”

Ett maraton ska förtjänas. Fyra månaders träning, veckor av trötthet och tiotals kilometer i benen. När man väl har passerat mållinjen, varför inte bevara minnet? ”Det jag vill visa är äkthet, motivation och kontinuitet ... att inte ta genvägar”, säger den 31-åriga innehållsskaparen. Hennes videor är mer än minnen: de inspirerar också. Hon berättar ofta om personer som kommit fram och sagt att de anmält sig till sitt första lopp tack vare hennes innehåll. Att filma sitt maraton kan alltså bli ett sätt att föra löpningen vidare, långt bortom enkel narcissism.

Men den här berättelsen har ett pris. Att lyfta armen, hitta rätt vinkel och prata med kameran kostar sekunder. ”Ja, jag tappar kanske några sekunder på att filma, men jag är inte elitlöpare, medger hon. Det är inte hela världen om jag får en minut mer eller mindre.” Alla ser inte lika avslappnat på saken. Vissa saktar medvetet ner för att få Triumfbågen i bakgrunden, andra stannar helt för att starta en livesändning. Resultatet blir en tid som offras på iscensättningens altare.

Ekonomin bakom den uppkopplade löpningen

Att trenden exploderar beror också på att den uppmuntras. GoPro utvecklar minikameror för löpare, Apple säljer mobilarmband och Garmin driver på för automatisk delning av träningspassen. ”Varumärkena har helt klart förstått att löpningsinnehåll är guld, säger Julien, amatörfotograf och videofilmare. Varje publicerad video är gratis reklam. Maratonloppen blir rullande skyltfönster.”

Även arrangörerna tjänar på utvecklingen: ju mer som filmas, desto större blir surret och desto mer synlighet får loppet. Vissa lopp, som Paris Marathon och Valencia Marathon, skickar numera ut ”kit för innehållsskapare” till inflytelserika löpare.

Om jag slutade lägga upp inlägg skulle jag träna på samma sätt. Jag har sprungit i över 15 år. Jag springer för min egen skull, inte för kamerorna.

När för mycket innehåll tar död på löpningen

Men filmandet tröttar också ut. ”Efter ett 55-kilometerslopp hade jag skapat innehåll före, under och efter, och en vecka senare blev jag sjuk”, berättade Marine Guibard. Bakom det roliga i en story döljer sig en verklig mental belastning. Man ska tänka på kameran, redigera videorna och svara på meddelanden, tills det ibland börjar gå ut över själva löparglädjen. Ändå understryker hon: ”Om jag slutade lägga upp inlägg skulle jag träna på samma sätt. Jag har sprungit i över 15 år. Jag springer för min egen skull, inte för kamerorna.”

Samma tanke återkommer hos andra löpare, som numera väljer att stänga av allt. ”Inför mitt senaste maraton lämnade jag mobilen i förvaringen, berättar 39-åriga Élodie, som har sex maraton i benen. Jag upplevde varje kilometer utan att tänka på bilden jag skulle lägga upp. Det var befriande.” I en värld som svämmar över av bilder blir den här ”valda frånkopplingen” nästan en politisk handling. Att inte dela något är att återfinna en sorts renhet, en intensitet som kameran dämpar.

Folk förstår inte hur mycket känslan går förlorad när man ser allt genom en skärm.

Den verkliga lyxen är att inte behöva bevisa något

Att springa ett maraton är redan en bedrift. Att filma det kan ibland vara en distraktion för mycket. När man försöker fånga varje ögonblick glömmer man till slut att verkligen uppleva det. ”Folk förstår inte hur mycket känslan går förlorad när man ser allt genom en skärm, konstaterar Nicolas, som tidigare aldrig deltog i ett lopp utan att ha sin smartphone nära till hands, innan han gradvis valde bort den. Tårarna vid målgången, musiken, folkmassan ... Det är ett ögonblick att uppleva, inte att komponera i bildrutan.”

Mållinjen behöver inget filter för att vara magisk och ingen reel för att bevisa att man var där. Kanske blir den mest subversiva trenden en dag att lämna mobilen i förvaringen och njuta av sina 42 kilometer i flygplansläge.

Man har sett allt: reels i 5:00 min/km, stories från starten med pannlampa och kameror fästa på kepsen. En dag kanske vi börjar springa igen bara för nöjes skull, utan att jaga den perfekta vinkeln eller rätt hashtag. Den dag då den enda ”like” som betyder något är den man ger sig själv när man passerar mållinjen.

➜ Upptäck maratonkalendern