Löpning och fotografi: konsten att fånga ögonblicket

År 2025 uppger 12,4 miljoner fransmän att de springer, varav 8 miljoner minst en gång i veckan. Ett växande intresse som också syns på sociala medier som Instagram. För den som älskar att snöra på sig löparskorna är det ofta nästan lika självklart att dela sin träning på nätet. Ett sätt att känna sig som en del av den stora löpargemenskapen. Vissa fotografer har också förälskat sig i denna fascinerande värld och gjort den till sitt främsta motiv. Det gäller Alanis Duc ( @alanis_pic_) och Tom Carrascosa (@tomahawk.__), som parallellt tävlar i löpning på hög nivå.

”Jag har levt med sportfotografering sedan jag var liten”, börjar Alanis Duc, frilansande sportfotograf och videofilmare samt traillöpare på hög nivå. Hon blev bland annat uttagen till EM i bergslöpning i Zermatt 2019 och har flera gånger tagit brons vid franska juniormästerskapen och U23-mästerskapen i trail och bergslöpning. ”Eftersom jag har hållit på med flera sporter började jag fotografera helt naturligt. Jag gillade det här med att trycka av i rätt ögonblick och vara på rätt plats, att fånga löparens perfekta position till exempel. Det var det som fick mig att fastna direkt”, sammanfattar hon.

För Tom Carrascosa, sportfotograf och videofilmare samt medeldistanslöpare med 14.43 på 5 000 meter och 30.37 på 10 kilometer, handlar tjusningen om att ”få fram idéerna man har i huvudet och framför allt förmedla budskap. Genom en bild kan man förmedla otroligt starka budskap, eftersom man fryser ett ögonblick som aldrig kommer tillbaka. Även den enklaste bilden kan träffa betraktaren rakt i hjärtat genom det budskap den bär på. Det är verkligen det som motiverar mig och får mig att vara kreativ”, förklarar den passionerade fotografen.

Löparens erfarenhet ger fotografen ett tränat öga

© Alanis Duc

© Alanis Duc

© Alanis Duc

© Alanis Duc

© Alanis Duc

© Alanis Duc

© Alanis Duc

© Alanis Duc

© Alanis Duc

© Alanis Duc

© Alanis Duc

© Alanis Duc

© Alanis Duc

© Alanis Duc

Alanis Duc bekräftar att hon känner sig mer hemma i sportfotograferingen eftersom hon själv utövar sport och därför känner den inifrån. Den flerfaldigt medaljerade löparen vid franska mästerskapen i trail och bergslöpning tror att hon skulle ha svårt att fånga det ”rätta” rörelsemönstret i en annan idrott än sin egen. I löpning vet hon exakt var hon ska placera sig, när hon ska trycka av och när känslan ska fångas. ”Det som lockar mig är själva handlingen, att fånga rätt ögonblick när allting går snabbt. Jag ser det som en lek där målet är att hitta den perfekta rörelsen”, säger hon.

Tom Carrascosa hittar sitt favoritmotiv i löpningen, en sport han själv utövar på hög nivå. ”Jag tycker att löpning är världens svåraste och mest krävande sport, så det är intressant när specialiserade fotografer lyfter fram den”, argumenterar han. Enligt honom är löpningen den idrott där bilderna tydligast får fram känslor. Kanske också för att den är en självklar del av hans vardag.

För honom är denna värld fri från rasism och antisemitism, och den stänger varken ute människor på grund av kön eller religion. ”Tack vare fotograferna kan mänskligheten hoppas på att må bättre i den här välmåendebubbla som löpningen är.”

Att fånga bilder och föreviga känslor

Med åren och genom sina erfarenheter inom idrotten har Alanis Duc förstått att skriva med ljus är långt mer än ett enkelt tidsfördriv. ”Jag trodde inte att jag skulle känna så mycket när jag fotograferade någon som sprang”, berättar hon och minns bilderna hon tog av sin tvillingbror Mattéo på väg mot en fransk mästerskapstitel. ”Det är inte lätt att fotografera någon samtidigt som man själv blir känslosam. Ibland kan man dras med av känslorna, och det har jag upptäckt allt eftersom karriären gått vidare. Det är i sådana stunder jag påminner mig själv om att inte svika mitt uppdrag som fotograf, även om jag känner mig överväldigad just då”.

Samma sak gäller när löpare misslyckas. Att fotografera någon som inte når hela vägen är också ”fullt av känslor, även om det är andra känslor”. Traillöparen har ofta frågat sig om det verkligen är nödvändigt att fånga ett misslyckande på bild. ”Det är det, eftersom stunder av sorg ibland är de starkaste och mest meningsfulla. Ofta blir det också de mest minnesvärda bilderna. Min syn på fotografi förändras. Tidigare handlade det om att hitta den perfekta rörelsen, nu handlar det mer om att söka känslan, på rätt plats och i rätt ögonblick. Jag tycker om att tänka att jag tog bilden för att den betydde något just då”, berättar Alanis Duc.

Hon nämner bilden från Sylvain Cachards målgång i El Paso 2022, när löparen korsar linjen som ny europamästare i bergslöpning. ”Du vet att minnet han kommer att bära med sig är din bild. Jag känner stolthet över att ha bilden från hans triumf, den otroliga känslan av att vara europamästare, och över att han kan bevara ett graverat minne av den. Jag fotograferar också för att göra människor glada, glada över att få behålla ett idrottsminne och förlänga en händelse. När de ser bilden kommer de att återvända till sina minnen, oavsett om de är smärtsamma eller lyckliga. Om jag lyckas med det har jag gjort mitt jobb som fotograf.”

För Alanis Duc är fotografi framför allt ett av de bästa sätten att göra ett minne mer varaktigt. Med tiden suddar minnet ut detaljerna från ett särskilt ögonblick. Bilden blir sättet att föreviga just den stunden. ”Det är hela utmaningen med att hitta det mest minnesvärda ögonblicket vid en målgång, till exempel. Är det precis när löparen korsar linjen, strax före eller strax efter, eller kanske vid starten, i en växlingszon eller under en stund av tvivel högt uppe på berget? Det är du som avgör vilket ögonblick som bäst representerar och bevarar minnet av en idrottare. Det är det jag gillar. Det är fortfarande en lek, men en lek som har utvecklats och fått nya regler.”

Att fotografera motionären, en öppen bok av berättelser och budskap

Det Tom Carrascosa helst fotograferar är vanligt folk, motionären, inte nödvändigtvis den internationella stjärnan. ”Jag har följt idrottare på allra högsta nivå, några har deltagit i olympiska spelen, men det är inte de erfarenheterna jag minns särskilt starkt.” När passionen blir ett heltidsyrke tenderar känslorna och sårbarheten att blekna, och löpningen blir nästan mekanisk, precis som vilket jobb som helst. Därför dras han till ”vanliga herr och fru Svensson”, den som ”sliter hårt i ett lopp” av passion, för att anta en utmaning, få revansch efter livets motgångar eller bevisa för sig själv att han eller hon faktiskt klarar av att åstadkomma något stort.

”Det som får mig att vibrera är klungan mitt i fältet, där människor skapar sig ett parallellt liv genom sin idrott. Att lyfta fram det är otroligt”, säger filantropen med ett leende. Han som kallar sig tomahawk._ på sociala medier har ofta berörts av ultralopp, som förmedlar många ”berättelser och budskap”.

Fotograferingen är hans ”väldigt enkla och personliga glädje”, präglad av subjektivitet. När en betraktare älskar en bild kan en annan avsky den. ”Det är det som är fotografiets styrka”, säger löparen. ”Min kamera är en förlängning av mig själv. Jag älskar att gå runt med den. Jag fotograferar eftersom den är mitt arkiv och mina skygglappar, en välmåendesfär som skyddar mig och låter mig skapa mina egna berättelser. En bra fotograf är någon som klarar av att ta ett steg åt sidan på stigen och erbjuda en annan blick, så att omgivningen kan lyftas fram på ett nytt sätt.”

I skärningspunkten mellan sport och konst nöjer sig löpfotografin inte med att frysa tekniska rörelser. Den fångar ögonblick av liv, ansträngning och att överträffa sig själv. Genom passionerade fotografer som Alanis Duc och Tom Carrascosa blir den en stark bärare av känslor, berättelser och minnen, där varje bild erbjuder en bit av evigheten. Oavsett om motivet är framgångsrika mästare eller anonyma löpare mitt i fältet har alla samma vibrerande mänsklighet, som fotografen försöker föreviga. I en värld där allt går fort påminner löpningen och fotografin oss om att det finns en enorm skönhet i att sakta ner, se och framför allt känna.