”26.2 to Life”: löpningen mot försoning

”Jag ser dem som min familj”, säger Markelle Taylor, den främste löparen i 1 000 Mile Club, som grundades av Franklin Ruona 2005. Föreningen, som samlar tränare och löpare, är allt annat än ordinär. Medlemmarna är intagna på det kaliforniska fängelset San Quentin, de flesta dömda för mord och avtjänande långa straff som de hoppas kunna få förkortade när de ansöker om villkorlig frigivning.

Redan i början av filmen får några av dem avslag på sina ansökningar, innan ärendena tas upp på nytt under dokumentärens sista minuter. Ingenting är givet, men filmen väcker också frågan om nyttan med livstidsstraff när vissa dömda tycks kunna rehabiliteras. Av klubbens 45 medlemmar som redan har släppts har ingen återfallit i brott. Siffran talar för sig själv och visar vilken kraft en idrottsgemenskap kan ha att förändra människors livsbanor och skapa stor samhällsnytta.

Att de veckovisa träningarna spelar en så viktig roll för de intagna beror på att de leds av tränare som är djupt engagerade och framför allt ser männen som löpare, inget annat. Med tanke på hur få besök vissa av dem får blir fredagens pass, och måndagspasset varannan vecka, ett ljus i mörkret. Det är en chans att känna sig fullt ut som en del av en gemenskap.

Rahsaan Thomas, den siste maratonlöparen att gå i mål och numera engagerad i journalistiskt arbete inne på fängelset, betonar betydelsen av volontärerna i 1 000 Mile Club: ”Det finns ett gammalt indianskt ordspråk: den som tror att han inte tillhör stammen beter sig som om han inte hade någon anhörig. Med dem känner man att man tillhör stammen.” Han är långt ifrån ensam om att känna så. Tommy Lee Wickerd beskriver också behovet av tillhörighet och understryker vad gemenskapen är: inget gäng, utan en miljö där han omges av ”bra människor”. ”Här är jag omgiven av tränare som är som min mamma och pappa”, säger han i dokumentären, medveten om vilken möjlighet han har fått att definieras av något annat än sina brott och sin status som fånge.

Försoningens maraton i 105 varv

Här finns ingen lång startsträcka: filmens huvudnummer, maratonloppet, visas direkt. Efter ungefär tio minuter ger sig löparna ut på 105 svindlande varv över ett olämpligt underlag med förrädiskt fäste. Den slingrande banan tvingar dem att hela tiden kryssa mellan de andra fångarna på fängelsegården. Men loppet tar inte slut där. Efter bara två minuters löpning ljuder en larmsignal och alla deltagare måste sätta sig ner. Pausen varar i sju minuter och trettio sekunder innan de får fortsätta. Det abrupta avbrottet blottlägger fängelsets verklighet, som gör sig påmind även mitt i ett lopp utöver det vanliga.

För att klara distansen har de intagna tränat i ett år, ibland längre beroende på när de gick med i klubben. Steg för steg har de lärt sig att tåla belastningen: först att fullfölja ett halvmaraton, springa i två timmar utan att gå och nå 30 kilometer, innan de gav sig på den klassiska maratondistansen. Den svala och soliga novembermorgonen arbetar det lilla tränarteamet som följer dem året runt precis som under vilket officiellt lopp som helst: de noterar mellantider, hejar på och delar ut dryck. Som initiativtagare till denna unika satsning arrangerar volontärerna maratonloppet varje år. Vissa löpare återkommer för att försöka förbättra sitt personliga rekord, medan andra framför allt drivs av den gemensamma utmaningen. Som Larry, som blev den första fången att fullfölja fem maratonlopp på San Quentin, i ett lopp som bara ett dussintal deltagare lyckas slutföra varje år.

Tre sammanflätade berättelser och de berömda 26,2 miles

Tre intagna får särskilt stort utrymme i dokumentären. Först Markelle Taylor, gruppens främste löpare, som siktar på en tid under tre timmar. ”Jag började springa för att hålla fokus på mitt mål: att komma ut och få tillbaka min frihet”, berättar han. När han passerar mållinjen har de flesta andra deltagarna ännu inte kommit längre än halvvägs. Han berättar om den våldshandling som ledde till fängelsestraffet och minns en barndom präglad av våld. Samtidigt ser vi honom passera 19,5-kilometerspunkten efter 2 timmar och 20 minuter. Håller det för en tid under tre timmar? Eller måste han försöka igen en annan dag, i ett annat sammanhang?

En helt annan personlighet som följs är Rahsaan Thomas, journalist på fängelset, engagerad i en grupp för reparativ rättvisa och ständigt upptagen med sina många uppdrag. ”Jag fick två livstidsstraff. Jag kommer aldrig att återvända hem. Men i stället för att låta ilskan äta upp mig väljer jag att omvandla den till energi, säger han. Jag hoppas överleva maratonloppet på fredag. Om ni har sju timmar över kanske ni får se det med egna ögon.” Rahsaan är mindre passionerad för löpningen än sina kamrater och tränar bara två gånger i veckan. Ändå vill han ta sig hela vägen genom de 42,195 kilometerna. Efter att ha passerat 15 miles på 3:35:16, har han energin och den mentala styrkan som krävs för att slutföra loppet?

Slutligen framstår Tommy Lee Wickerd som den som har flest människor omkring sig, med en hustru som är ständigt närvarande i filmen. För honom är maratonloppet framför allt en flykt från fängelsevardagen. ”Jag började springa eftersom jag inte tycker om att sitta still och prata om fängelset. Det är alltid samma historier, med olika människor.” Utöver den sportsliga utmaningen ser han löpningen som ett sätt att kanalisera sina känslor. ”Jag är inte arg på någonting längre. Och om jag blir det går jag ut och springer”, säger han. På den improviserade ”banan” springer han avslappnat och passerar 23,4 miles efter 3:25:21.

Genom de här tre livsödena visar filmen hur maratonträningen förändrar människors liv. Här blir idrotten ett verktyg för personlig återuppbyggnad, men också en utgångspunkt för bredare frågor om kriminalvårdssystemet. Initiativet föddes på San Quentin-fängelset i Kalifornien och har sedan dess inspirerat andra amerikanska anstalter. ”26.2 to Life” ger en sällsynt inblick i livet för män som dömts till livstid, men som fortsätter springa mot försoningen bakom murarna.