Katarsis genom löpning: myt eller effektiv metod?

Vissa nöjer sig med att slå på soffkuddarna, samtidigt som de skriker så att stämbanden nästan brister och grannarna får stå ut. Andra drar på sig löparskorna och ger sig ut i full fart. Men kan idrott, och framför allt löpning, verkligen hjälpa mot problem i privatlivet eller på jobbet? Kan löpningen fungera som katarsis?

Kata… katar… vadå?

Ordet ”katarsis” kommer från det grekiska katharsis som betyder rening, rengöring och åtskiljande av det goda från det onda. Katarsis syftar alltså på att rensa bort negativa känslor, vilket ska följas av en positiv förändring i individens liv. Inom psykoanalysen är katarsis en terapeutisk metod där läkaren hjälper patienten att frigöra sig från undanträngda känslomässiga trauman. Det handlar alltså om att göra sig av med sådant som tynger oss: stress, spänningar, ilska, irritation och rädsla… Det finns flera sätt att uppnå katarsis. Utöver psykiatrisk behandling kan man prata med en vän, lyssna på musik, skriva ner sina känslor eller träna. Hur kan fysisk aktivitet hjälpa oss att sluta fred med oss själva och med andra?

När handlingen dämpar känslan

Mentala tränare har vetat det länge: när man vill kanalisera en känsla, till exempel inför en tävling, är det bättre att vara aktiv. När kroppen sätts i rörelse blir det lättare att hantera den mentala anspänningen. Hjärnan upptas av det man gör i stället för av oron inför morgondagens lopp. På samma sätt kan en löprunda ge ro när tankarna bara går runt. Ofta fortsätter bekymren att snurra under de första minuterna, men ganska snart mattas de av och försvinner helt, när fokus flyttas till aktiviteten man håller på med. På så sätt kan löpningen ge ett välbefinnande eftersom ältandet upphör. Effekten blir ännu tydligare om man klarar av att springa med närvaro, det vill säga att rikta uppmärksamheten mot nuet och alla förnimmelser: luften mot ansiktet, värmen på armarna, doften av naturen och färgerna i blommorna och på himlen… Att kunna landa i ”här och nu” hjälper till att skingra negativa känslor och återkommande tankar.

Löpning, som är en uthållighetsidrott, kan också ge välbefinnande eftersom den stimulerar produktionen av endorfiner, de välkända hormonerna som snabbt kan bli beroendeframkallande eftersom de skapar en känsla av njutning. När man regelbundet får sin endorfinkick kan det därför kännas som att löpningen får en att må bättre. Om man springer tillräckligt länge eller intensivt leder träningen dessutom till en trötthet som främjar sömnen, förbättrar återhämtningen och gör att man känner sig mer energisk i stort. Problemen blir lättare att hantera när man är mer utvilad.

När livet bjuder på motgångar är det inte ovanligt att vissa kastar sig huvudstupa in i löpningen. Träningen blir en prioritet eftersom aktiviteten ger det välbefinnande man saknar: så länge man springer glömmer man problemen. Träningen blir som en paus från det liv där bekymren, oron och ångesten finns. Därför springer man allt oftare och allt längre, för att den här stunden utanför tiden och den ”verkliga” världen ska ta allt större plats. Men är det verkligen katarsis? Eller flyr man bara utan att faktiskt rena sig?

Tänk om det bara är en myt?

Många löpare säger att löpningen har varit deras terapi. Att den hjälpt dem genom en svår period i livet, fått dem att övervinna allvarliga problem och gjort dem fria. Ibland till och med räddat dem. Flera uppmärksammade exempel visar vilken livräddande roll löpningen kan spela. Men lurar vi inte oss själva? Vägrar vi inte att se vad som faktiskt pågår när löpningen blir överdriven? Löpning har många hälsofördelar, men kan också föra med sig negativa konsekvenser: skador, ätstörningar, överträning, social och familjemässig isolering samt bigorexi…

De som lyfter fram löpningens betydelse för den psykiska hälsan har ändå delvis rätt. Idrotten skapar både ett utrymme för fysisk urladdning och en stund som bara är ens egen, där man återknyter kontakten med sig själv, sin kropp och sina förnimmelser. Utan att nödvändigtvis rensa huvudet från bekymmer och ältande ger löpningen oss en paus från tankarnas och känslornas virvel. Om man dessutom är nöjd med genomförd träning tillför den en belöning och en anledning att känna stolthet. Löpningen för in något positivt i ett kretslopp där det negativa annars snurrar.

Men innebär löpning verkligen katarsis? Det är inte säkert. Studier har visat att yoga, meditation och andningsövningar kan vara mer effektiva än löpning, cykling eller boxning när man försöker lugna ilska. Med andra ord är lugna aktiviteter att föredra framför sådant som höjer aktiveringsnivån ytterligare när man är riktigt upprörd. Om man känner sig irriterad är det kanske alltså inte den bästa idén att ge sig ut på ett två timmar långt pass. På samma sätt är det knappast särskilt klokt att springa i grupp eller på en plats där man jämför sig med andra om man har lätt att nedvärdera sig själv och lider av svagt självförtroende. Då hittar man mängder av skäl att fortsätta älta och därmed må sämre. Ett annat exempel: den som gång på gång flyr en spänd situation i parförhållandet genom att ge sig ut och springa riskerar att hålla konflikten vid liv, eller till och med öka avståndet mellan parterna. Tiden utomhus kan vara en välbehövlig andningspaus för löparen, men hemma riskerar den att kväva närheten, kommunikationen och lugnet. Exemplen är många och verkligheten rymmer otaliga varianter. Använd på fel sätt kan löpningen vara direkt kontraproduktiv.

© STADION-ACTU

Det är svårt att ge ett entydigt svar på frågan om katarsis genom löpning är en myt eller verklighet. Svaret beror på individen och på vilken typ av problem man försöker hantera genom fysisk aktivitet. Var och en får nog pröva vad löpningen kan ge, men utan att glömma att överdrifter ofta blir ett sätt att fly, bedöva sig eller vägra möta verkligheten. Att springa för att glömma sina problem löser dem inte. Det liknar snarare en kortvarig kick. Samtidigt kan löpningen absolut ingå i en bredare process som hjälper en att må bättre. Då blir den verkligen en hälsoidrott i ordets alla bemärkelser: fysisk, mental och social. Den kan också vara ett steg på vägen mot tillfrisknande, så länge man ser den som just ett steg och inte som målet i sig.

Läs vidare

➜ Läs vår artikel: ” Ett steg i taget: tillsammans snörar kvinnor på sig löparskorna igen”