Frank Shorter, löpningens första popstjärna

För löpare förknippas 1970-talet fortfarande med löpningens stora genombrott, i kölvattnet av profiler som Kathrine Switzer (den första kvinnan att fullfölja ett maraton i en officiell tävling, i Boston 1967) och Steve Prefontaine. En annan person skulle sätta sin prägel på löpningens historia och bidra till dess folkliga genombrott: Frank Shorter. Han föddes i Tyskland, där hans far arbetade som militärläkare, men växte upp och slog igenom i USA. På den internationella scenen vann han OS-guldet i maraton i München 1972, USA:s första medalj på distansen sedan 1908, och tog sedan silver i Montréal 1976. De två resultaten gjorde honom till ett fenomen i USA och Shorter blev en symbolfigur.

Frank Shorter föddes två gånger i München

Den mest berömda segern kom förstås i OS-maran i München 1972, där han vann på 2.12:19 och var mer än två minuter före tvåan, belgaren Karel Lismont. Det smått otroliga, men sällan uppmärksammade, är att Frank Shorter tog emot guldmedaljen på hemmaplan, i staden där han föddes 25 år tidigare. Ett osannolikt öde för en löpare med så lätt steg. Insatsen blev ännu mer anmärkningsvärd eftersom den satte punkt för USA:s 64 år långa väntan på ett nytt OS-guld på distansen.

Fyra år senare, i Montréal-OS, slutade Shorter tvåa och tog silver efter tysken Waldemar Cierpinski … som senare skulle kopplas till östtyska dopningsskandaler, men ändå fick behålla sin medalj. Den erfarenheten gav sannolikt Shorter ytterligare kraft att senare i karriären bekämpa dopningen. Det andra OS-silvret placerade honom i den exklusiva skara löpare som tagit två olympiska medaljer i maraton. Då hade bara Abebe Bikila lyckats med samma sak, genom gulden 1960 och 1964. Shorter vann dessutom det prestigefyllda Fukuoka Marathon fyra år i rad, 1971–1974, blev amerikansk mästare i terränglöpning fyra gånger och tog flera nationella titlar på bana.

Bortom resultaten var Frank Shorter alltid en ambassadör för sin sport. En av många episoder som byggde hans folkliga image utspelade sig 1975: han och Bill Rodgers, som senare skulle vinna både Boston Marathon och New York City Marathon, gick i mål hand i hand i Virginia 10 Miler (nedan). De visade upp en enastående sportsmannaanda, trots att de var direkta konkurrenter. Episoden bidrog till att 10-kilometersloppen fick ett uppsving i USA.

Löpare, sportkommentator, klädskapare …

Frank Shorter föddes alltså i München i Tyskland den 31 oktober 1947, där hans far var stationerad. Men det var i USA, i Middletown i delstaten New York, som han växte upp. Och han utvecklades snabbt. Som 22-åring vann han 1969 NCAA-titeln på sex miles, motsvarande 10 km. Därefter upptäckte han långdistanslöpning på bana och terränglöpning och samlade på sig fyra nationella titlar innan han gick över till maraton. Den första av hans tio maratonsegrar kom i São Paulo 1970. Shorters karriär utspelade sig i en tid då motionsloppen växte och mediernas intresse ökade. Hans löpstil väckte uppmärksamhet, och hans uttalanden lever kvar. På internet hittar man otaliga citat, bland annat ”det är roligare att springa fort än långsamt”.

Frank Shorter förblev en ambassadör för löpglädjen, vilket sannolikt förklarar hans bestående popularitet. Som passionerad löpare blev han efter karriären sportkommentator och var sedan med och grundade United States Anti-Doping Agency (USADA), där han var ordförande 2000–2003. Han skapade också ett eget klädmärke för sportkläder, som numera är nedlagt. På andrahandsplattformar går det fortfarande att hitta plagg signerade Frank Shorter. Ultraretro … ”Jogging: a physical fitness program for all ages”. 1984 valdes han in i United States Olympic Hall of Fame för sina resultat och sitt engagemang för idrotten. Han har också skrivit flera böcker.

Ett bestående arv

Frank Shorters betydelse för löpningen stannar inte vid resultaten. Genom OS-segern och sina många maratonvinster banade han väg för en ny generation aktiva och en ny idrottskultur. Segern kan ses som ett av de första stora ögonblicken i den amerikanska maratonboomen på 1970-talet, då löpare som Bill Rodgers och Steve Prefontaine, Amby Burfoot och Grete Waitz slog igenom, samtidigt som motionslopp som Boston och New York fick en framgång som aldrig mattades av.

Den amerikanske författaren Cameron Stracher fångade perioden väl i boken Kings of the road, How Franck Shorter, Bill Rodgers, and Alberto Salazar Made Go Boom (Vägens kungar, hur Frank Shorter, Bill Rodgers och Alberto Salazar fick löpningen att explodera), som kom ut 2013. Han skildrar den avgörande perioden i amerikansk idrott, när jogging blev running.

Det breda genomslag som running fått som fritidsintresse i USA och resten av världen har alltså en av sina viktigaste drivkrafter i den lyskraft som München-segern lämnade efter sig. Frank Shorter, 78 år i dag, skrev inte bara historia genom medaljerna han vann, utan också genom sin roll i förvandlingen av löpning till ett kulturellt fenomen. Amerikanen visste vad han talade om när han sa: ”Jag tänker springa så länge jag kan och jag tänker inte sluta.”