När löploppen blir fullbokade växer de välgörenhetsbaserade startplatserna

Löpningen har aldrig varit så populär som nu. Allt fler börjar springa för att hålla sig i form, hänga med kollegorna eller anta en personlig utmaning. Löpning är på modet, och startplatserna har blivit en bristvara. I det läget har det som kan beskrivas som en mirakellösning, välgörenhetsplatserna, vuxit fram under de senaste åren. Hos ASO, arrangören bakom adidas 10K, Hoka Semi de Paris och senast Schneider Electric Marathon de Paris, är det inget nytt att springa för en god sak. ”Vi började för åtta eller nio år sedan med vissa organisationersäger Thomas Delpeuch, chef för publika evenemang på företaget.

Initiativet, som hämtat inspiration från den anglosaxiska kulturen, tog dock tid att etablera sig i Frankrike, där den här typen av upplägg fortfarande är mindre vanlig. Med tiden har det ändå blivit en del av löparscenen. ”Organisationerna har vant sig vid upplägget, och insamlingsplattformen iRaiser har hjälpt oss i Frankrike”, säger mannen bakom de klassiska Parisloppen. Under den 49:e upplagan av Marathon de Paris valde 8 500 löpare en välgörenhetsplats, jämfört med 6 000 året innan.

Utvecklingen hänger samman med arrangörernas vilja att bygga ut modellen. ”Att få människor att springa är bra. Att stänga ner hela städer under en dag är också bra. För nöje, idrott och fysisk aktivitet är det en sak. Den andra är att göra nytta för samhället, genom att skapa en fantastisk folkfest och samla in pengar”, fortsätter han. Arrangörerna är långt ifrån ensamma om att tro på idén, men välgörenhetsplatser uppfattas inte alltid som en gåva av löparna. Många är glada över att representera en sak, men har svårt att fylla insamlingskassan och tvingas ibland lägga stora summor ur egen ficka.

Välgörenhetsplatserna tar fart

”Från april till början av juni sålde vi slut på alla våra startplatser”, säger Thomas Delpeuch om Marathon de Paris. Loppen blir fullbokade på rekordtid, en situation som nästan blivit norm. För att förstå varför behöver man gå tillbaka några år. År 2000 sprang 17 procent av fransmännen. Samma andel gällde fortfarande 2017. Sedan tog utvecklingen fart: 2019 hade andelen stigit till 24 procent, en ökning som förstärktes av pandemin. I dag springer nästan var fjärde fransman, enligt löpningsstudien från Union Sport et Cycle (USC) för det franska friidrottsförbundet (FFA). Det motsvarar 13 miljoner utövare, jämfört med 7,4 miljoner 2017. Följden blev att 62 procent av löparna 2024 uppgav att de haft svårt att få en startplats.

Arrangörerna försöker så gott de kan möta den växande efterfrågan. Dels genom att öka antalet platser, dels genom att utveckla alternativ som välgörenhetsplatser. I Adidas 10K handlar det om hundratals platser. I Semi de Paris är de fler, eftersom längre distanser ofta skapar större engagemang och mer stöd från omgivningen. Löparna kan välja mellan omkring 250 organisationer. ”När alla vanliga startplatser var slut hjälpte vi organisationerna rejält genom att konsekvent hänvisa intresserade löpare till de här välgörenhetsuppläggen och insamlingarna”, beskriver arrangören bakom Paris 42,195-kilometerslopp.

På lopp som UTMB fungerar det på liknande sätt. När det är svårt att få en startplats genom lottningen vänder sig vissa realistiska traillöpare till organisationer för att inte missa det mytomspunna 170-kilometersloppet. ”Jag hade bara två Running Stones, så jag var nästan säker på att inte komma med, berättar Pascal Rollin, som gått i mål i flera klassiker som Marathon des Sables och La Diagonale des Fous. Om jag valde en organisation var det framför allt för att vara säker på att få en startplats. Jag gjorde en god gärning, men mitt främsta mål var fortfarande att springa loppet.”

Från reservlösning till en upplevelse man vill göra om

Både nybörjare och erfarna löpare tvekar inte att välja välgörenhetsalternativet när de inser att de vanliga startplatserna redan är slut. För vissa är det en ny upptäckt. ”Jag var helt ny och visste inte att platserna tog slut så snabbt”, berättar Manon Demortier, tidigare handbollsspelare på elitnivå. För andra handlar det om tajming. De var inte tillräckligt uppmärksamma och lät möjligheten försvinna. Eller så var det helt enkelt en slump. ”Jag och min kompis hade planerat en helg i Paris och insåg att det var samma helg som halvmaran. Vi ville verkligen springa, men allt var fullbokat”, berättar den löpintresserade Dorothée Baverel.

Det som först valdes för att kompensera för bristen på startplatser börjar sedan vinna löparnas hjärtan. ”Vi märker att löparna är ganska trogna. När de väl har gjort det en gång återvänder de till organisationerna och frågar om de finns med på andra evenemang”, säger Thomas Delpeuch. Under Marathon de Paris hittade Justine Vidal rätt organisation för henne. Enfants du Mékong, med koppling till hennes kambodjanska bakgrund, kändes självklar. ”Jag vill göra det igen, det gick alldeles för fort”, bekräftar hon.

Samma utveckling gäller Manon Demortier och Adidas 10K. Hon valde först alternativet som en reservlösning, men upplevelsen fick henne att vilja göra om det. ”Jag engagerade mig för organisationen ”Un abri qui sauve des vies” och tillsammans lyckades vi samla in 150 euro. Tack vare det fick jag starta i ett fantastiskt lopp. I år hade jag inte lika bråttom att skaffa en startplats, eftersom jag visste att det fanns en reservlösning som passade mig.”, berättar hon. Just nu samlar hon in pengar för organisationen RoseUp, som stöttar kvinnor som drabbats av cancer. Det förvånar inte Thomas Delpeuch: ”Det ger en extra motivation att veta att man dessutom springer för en så fin sak.”

I år hade jag inte lika bråttom att skaffa en startplats, eftersom jag visste att det fanns en reservlösning som passade mig.

Den ekonomiska verkligheten bakom välgörenhetsplatserna

För vissa står den ”fina saken” inte i centrum, och det sticker de inte under stol med. Tanken på att stötta en organisation kan vara tilltalande i teorin, men upplevelsen lämnar inte alltid något bestående avtryck. ”Killarna från organisationen för matbanken i Haute-Savoie var trevliga när jag kom för att hämta startnumret. De väntade på mig och vi tog en bild tillsammans. Men sedan har jag inte hört någonting”, säger Pascal Rollin, som gick i mål i UTMB 2025. ”De skickade ett tackmejl och några bilder, men det var allt.”

Samtidigt tycker han om att stötta olika ändamål. Han gjorde det redan på eget initiativ under Marathon des Sables och hade inget emot att göra det igen. Men den här gången blev det inte riktigt samma sak. Otåligheten att få delta i loppet, och det faktum att han som Master 4 inte längre ser sig själv som särskilt ung, fick honom att välja en välgörenhetsplats. ”Jag loggade in på minuten, valde den första organisationen jag var intresserad av, och den var redan full. Jag ville hitta något för barn på sjukhus, men det fanns inga platser kvar. Så jag valde matbanken i Haute-Savoie. Om jag ska vara ärlig är jag inget stort fan. Jag hade ingen kontakt med dem före loppet och ingen efteråt heller.”

Bristen på personliga möten med organisationerna, dålig uppföljning av deras arbete och otydlighet kring hur mycket pengar som faktiskt samlats in kan skapa frustration, särskilt när insamlingen går trögt. ”Jag tycker inte om känslan av att behöva be folk om pengar”, säger Dorothée Baverel, som sprang Semi de Paris på 2 timmar och 3 minuter. För Manon, som gör det en andra gång, är bilden densamma: ”Ärligt talat är det inte lätt. Förra året försökte jag skriva inlägg på sociala medier och i år har insamlingen fortfarande inte tagit fart.” I vissa fall har löparna inget annat val än att själva täcka det som saknas. Det hade Dorothée gjort om hon inte till slut vunnit två startplatser till halvmaran i en tävling. ”Vi nådde målet genom att också själva skänka pengar”, berättar Manon.

På 10 km d’Aix-les-Bains och UTMB fungerar det annorlunda. Där finns ingen stress att samla in pengarna i tid och ingen pinsam känsla av att ständigt behöva be vänner och följare om stöd på sociala medier. Men risken finns att själva syftet går förlorat. Vissa löpare vet knappt vad deras bidrag går till. ”Jag vet inte ens vilken organisation det här välgörenhetsalternativet hade skapats för”, erkänner Benjamin Bouteille, som deltog i 10-kilometersloppet och behövde betala 50 euro utöver startavgiften. Pengarna går till Rotary Club, som driver insatser för allmännyttan. I det klassiska trailloppet i Chamonix ligger ribban på 2 200 euro, avdragsgilla från skatten. En summa som både imponerar och väcker frågor: måste man ha gott om pengar för att engagera sig i välgörenhet?