Maratonloppet som diplomatiskt verktyg: när löpningen för människor närmare varandra

Det behövs varken pass eller högtravande tal för att skapa band mellan människor. Ibland räcker det med en gemensam start, 42 kilometer att ta sig igenom och en rejäl dos delad svett. Över hela världen blir maratonlopp en märklig sorts ambassadör som kan förena där toppmöten misslyckas. Tänk om det redan är ett första steg mot förståelse att springa tillsammans?

I en värld där internationella toppmöten ibland urartar till en tävling i uppblåsta egon finns en annan form av dialog, betydligt enklare och mänskligare: löparsteget. Långt från välrepeterade tal och beräknade handslag spelar vissa maratonlopp, i all tysthet en roll som många ambassader skulle avundas dem. En sammanhållande kraft. En bro. En tyst tolk mellan kulturer som på pappret inte har något att säga varandra. Tydligen kan ett par löparskor ibland uträtta mer än en kostym och slips.

En gemensam ansträngning, ett universellt språk

Det finns något djupt jämlikt i att springa. Man behöver inte tala samma språk för att förstå att 42,195 kilometer är långt. Väldigt långt. Maraton har varken dialekt eller gränser. Bara en startlinje, en målgång och däremellan ett rejält elände som delas med främlingar från världens alla hörn.

Ta New York som exempel. Varje år samlar loppet över 50 000 löpare från närmare 150 länder. Nybörjare, elitlöpare, anonyma motionärer och stjärnor. Människor som aldrig skulle ha mötts någon annanstans och som här svettas tillsammans på Brooklyns gator eller i Central Park. Ett tillfälligt brödraskap, visst, men ett verkligt sådant. Ett ögonblick där skillnaderna suddas ut av den gemensamma ansträngningen.

Springa för freden: lopp med stark symbolik

Vissa maratonlopp gör mer än att bara samla människor. De är utformade som budskap. Uppmaningar till enighet i spända, ibland explosiva, situationer. I Jerusalem går banan exempelvis genom både den nya staden och de palestinska områdena i östra Jerusalem. En omstridd israelisk bansträckning, förvisso, men också ett sätt att åtminstone för en stund föra samman människor med radikalt olika verkligheter. Samma sak i Beirut: I Libanons huvudstad föddes loppet som en reaktion på kriget 2006. Målet? Att visa att Libanon, trots sina politiska och religiösa sprickor, kan gå framåt tillsammans. Det blir inte alltid perfekt, men det är ändå ett steg, eller snarare några tusen.

Och så har vi Pyongyang i Nordkorea. Ett av världens mest slutna maratonlopp, i ett av världens mest slutna länder. Ändå fick några utländska löpare delta i år. Ett sätt för regimen att symboliskt öppna sig en aning mot omvärlden. För deltagarna blev det en unik chans att upptäcka samhället på annat sätt än genom skrämmande dokumentärer på Arte.

En neutral arena, öppen för alla

Maraton har också den magiska förmågan att skapa ett neutralt rum. Man behöver inte tillhöra en nation, en religion eller en ideologi för att ställa sig på startlinjen. Det räcker att våga anmäla sig, träna lite och vara beredd på att kämpa länge. Det är det som gör maraton så vackert: alla sitter i samma båt. I Tokyo, Paris, London eller Chicago ser man samma scener: high-fives mellan främlingar, ”let’s go” ropade med accent från andra sidan världen och klappar på ryggen mellan löpare i tröjor från helt olika länder.

Och utanför själva loppet är maratonlopp också platser för kulturellt utbyte. I fan-zonerna, vid montrarna och på mässorna pratar man om mat, musik, traditioner och träning. Man upptäcker varandra utan att ens försöka. Allt detta över en energigel med smak av kemisk banan.

När geopolitiken tar plats på banan

Man ska inte heller vara naiv: ibland används de här maratonloppen också av stater som verktyg för soft power. Dubai Marathon är till exempel ett bra sätt för Förenade Arabemiraten att visa upp sin modernitet och öppenhet. Peking Marathon är utformat som ett sportligt skyltfönster för Kina, där varje detalj kontrolleras. Men även där, under lagret av pr och kommunikation, uppstår mänskliga möten. Och det är kanske det viktigaste: det som undgår kontroll, det som uppstår spontant mellan deltagarna.

Springa tillsammans, tänka tillsammans?

Nej, ett maratonlopp kommer inte att lösa en internationell konflikt eller underteckna ett fredsavtal. Men det kan bidra till något mer lågmält och personligt: ömsesidig förståelse. Respekt. Kanske också en vilja att se den andre på ett annat sätt. För när man springer bredvid någon i fyra timmar, lider tillsammans, peppar varandra och skrattar mitt i smärtan kan man inte längre riktigt reducera personen till ett land, en religion eller vissa åsikter. Personen blir helt enkelt en annan människa som kämpar, precis som en själv, för att ta sig över mållinjen. Och det kan vara början på något.

Visst, det låter en smula idealistiskt. Men i en värld som rusar åt alla håll är det skönt att tro att ett enkelt startnummer ibland kan vara mer värt än ett långt tal. Och mellan två nationer som ignorerar varandra är ett gemensamt löpsteg redan ett litet steg i rätt riktning.