Från Roland-Garros till asfalt: när tennisstjärnor byter racketen mot maraton

Medan Roland-Garros och de nya stjärnorna Carlos Alcaraz och Jannik Sinner går in i sin andra vecka var det dags för Marathons att titta närmare på relationen mellan den lilla gula bollen och de 42,165 kilometer som vi håller så kära. På pappret verkar tennis och maraton vara varandras motsatser: explosivitet mot uthållighet, duell mot ensamhet, snabba poäng mot långvarig ansträngning. Men under ytan har de betydligt mer gemensamt än man först kan tro. ” Att springa ett maraton är lite som att spela en match i fem set sade Paul-Henri Mathieu, den franske finalisten i Paris-Bercy 2002. ” Man går igenom alla känslor, hushåller med energin och hanterar både toppar och dalar.” För honom har smaken för ansträngning inte försvunnit efter tenniskarriären. Den har bara tagit en annan riktning. Samma känsla finns hos ryssen Marat Safin, tidigare världsetta och medtränare till landsmannen Andrey Rublev under den parisiska Grand Slam-turneringen. Han har alltid dragits till discipliner där man står ensam mot sig själv: ” Ingen motståndare, ingen tränare som kan hjälpa dig, bara du och dina ben. Det är det som lockar mig med löpningen.”

Asfaltens lockelse för spelare från touren

Den här dragningen gäller inte bara proffsen. Camille, tidigare rankad 15/2 och numera hängiven halvmaratonlöpare, upplevde övergången som en befrielse: ” Jag lade racketen på hyllan efter en skada och började springa utan något särskilt mål. Men jag hittade snabbt tillbaka till känslor som liknade dem från tennisen: känslan av att utvecklas och ha kontroll över sig själv. Och ärligt talat är det skönt att slippa ha någon på andra sidan som man måste slå.” För många före detta spelare blir löpningen en fristad. Ett sätt att fortsätta utmana sig själv utan yttre press. Gustavo Kuerten, trefaldig vinnare av Franska öppna, berättade i en intervju med ett spanskt medium att han sprang regelbundet för att hitta tillbaka till sig själv: ” Tennis är extremt krävande mentalt. Löpningen är motsatsen. Man går in i ett slags mentalt tomrum och synkar med sin andning.”

En vältränad fysisk grund

Den som har tränat hela livet på tennisbanan behöver inte börja om från noll. När man pratar om maratonlopp går tankarna direkt till Nicolas Mahut och John Isner, som är berömda för historiens längsta match, över elva timmar i Wimbledon. Amerikanen skämtade i en intervju med ESPN: ” Jag har aldrig sprungit ett maraton, men efter matchen mot Mahut tror jag att jag har ett ganska bra hum om hur det känns.” Uthålligheten finns där. Liksom noggrannheten. Vad saknas? ” Ibland bara viljan att plåga sig under lång tid”, säger Maxime, en tränare i Paris som har sett flera före detta tennisspelare söka nya utmaningar. ” Men när de väl har tagit steget brukar de snabbt anmäla sig till officiella lopp.”

Det gäller Amélie Mauresmo, nuvarande chef för Roland-Garros, och Arnaud Clément, som båda brinner för löpning. Den tidigare världsettan, som bor i Baskien, har sprungit flera maraton, bland annat i Biarritz där hon imponerande nog blev tvåa bland damerna på tiden 3:16:41. Hon har också ett personbästa på 3:14:13, satt i San Sebastián Marathon 2022. Övergången till löpningen visar hur engagemanget och disciplinen från tennisbanan kan leva vidare. Landsmannen, finalist i Australian Open 2001 och tidigare kapten för det franska Davis Cup-laget, har också hittat en ny arena för sitt idrottande i löpningen. I ett avsnitt av podden ”Course Épique” berättade han hur löpningen hjälper honom att hålla igång regelbundet och återuppleva känslor som påminner om tävling.

Vissa börjar redan under karriären

Löpningen lockar alltså inte bara de som lämnat touren. Gaël Monfils, fortfarande aktiv och Porte d’Auteuils stora showman, delar ibland sina löprundor i sociala medier. ” Löpningen hjälper mig att koppla bort”, berättade Monf’. ” Det är inte samma intensitet som i tennisen, men jag tränar konditionen på ett annat sätt.” Stan Wawrinka verkar också lockas av tanken på ett maraton en dag. ” Det jag söker i idrotten är att överträffa mig själv. Jag har hittat det på tennisbanan, men jag tror att jag också skulle kunna uppleva det i ett maraton. Det är en annan sorts kamp.” Även Novak Djokovic, som ibland springer upp till 20 kilometer under sina förberedelser, medger att det är ett annat sätt att hantera den avgörande poängen. Fast i stället för en backhand längs linjen handlar det om en sista raksträcka som ska överlevas med varje uns av vilja. Och så finns relationen till publiken, smaken för ritualer och adrenalinet som stiger vid starten eller när man kliver ut på banan.

Running with #RG18 ball boys and girls before the stadium opened today. Very special tradition in my heart 😄🏃‍♀️🏃‍♂️ pic.twitter.com/cz3lldVIKy

— Novak Djokovic (@DjokerNole) June 1, 2018

Två besläktade discipliner

Den ena avgörs i slagdueller, den andra i kilometer. Men båda kräver samma mentala styrka. ” Man blir ensam med att hantera smärtan, tvivlet och svackorna”, sammanfattar Camille. Precis som på en tennisbana, fast här stupar man inte efter en vinnande passing utan mot en vägg vid 35:e kilometern. Bakom skillnaderna i underlag och tempo är det samma mekanismer som sätts i spel: hushålla med krafterna, lyssna på kroppen och hålla fokus. I en tennismatch liksom i ett maraton kommer alltid ett ögonblick när allt börjar svaja. Benen skriker stopp och huvudet vacklar. Det är då skillnaden mellan de bra och de obevekliga växer fram.

Den helt färska pensionären Rafael Nadal, känd för sin kärlek till rutiner, skulle nästan kunna hitta samma behov av att strukturera ansträngningen och ritualisera smärtan för att bättre bemästra den i maraton. Kopplingen finns där, i förmågan att göra kroppen till en allierad även när den skriker efter att få ge upp. Tennis och löpning är inte lika, men de förstår varandra. Det är två parallella världar som ibland befolkas av samma sorts människor: ensamma, motståndskraftiga, lite galna och djupt förälskade i ansträngningen. Det förklarar varför så många före detta tennisspelare byter racketen mot löparskor utan att egentligen lämna spelplanen.

Tennis och maraton kanske inte ligger så långt ifrån varandra ändå. De talar samma språk: svett, mental styrka och att överträffa sig själv. Ibland behöver man bara lägga racketen på hyllan för att höra asfaltens lockrop. Snart för Djoko?

Running with #RG18 ball boys and girls before the stadium opened today. Very special tradition in my heart 😄🏃‍♀️🏃‍♂️ pic.twitter.com/cz3lldVIKy

— Novak Djokovic (@DjokerNole) June 1, 2018