Publikens hejarop som ingen blir peppad av
© ASODe står där, trogna sin post, i de skarpa kurvorna, vid rondellerna och vätskestationerna. De applåderar entusiastiskt, vrålar för full hals och håller upp hemmagjorda skyltar, ibland lite vingliga men alltid uppriktiga. Vi älskar verkligen löploppens supportrar. Men om vi ska vara ärliga ... ibland träffar deras hejarop, för att uttrycka det snällt, inte riktigt rätt. Mellan standardfraserna, de klumpiga komplimangerna och kommentarerna som är lite väl raka finns de där små pärlorna längs asfalten, som aldrig riktigt lyckats ge en kämpande löpare vingar igen.✓ Här är ett litet urval av de där ömma orden, slängda ur hjärtat ... men mottagna med tunga ben.
« Heja, snyggt, det är klart »
Nja, inte riktigt ... Vi har precis passerat den femte kilometern. Om vi räknar efter återstår 37. Ja, 37. Tack för entusiasmen, men vi sparar den gärna till lite senare.
« Du är så vacker när du springer »
Det är väl inte direkt helt sant ... Regnet har förstört frisyren, hästsvansen kör « fritt fall », sminket har förvandlats till en swimmingpool och svetten rinner som Niagara. Det här är kanske inte den bästa stunden för en skönhetskomplimang, men tack för hennes skull.
« Ni är galna som gör det här, kom igen »
Och precis då börjar löparna undra lite varför de över huvud taget är där. Man behöver ju inte strö salt i såren, som man brukar säga.
« Du springer jättebra »
Tränaren skulle nog inte uttrycka det exakt så. På den 38:e kilometern i ett maraton är steget inte direkt särskilt lätt.
« Det är pannbenet som gäller nu »
Ah, det berömda pannbenet ... Problemet är bara att benen har lämnat in sin avskedsansökan för länge sedan. Motivationsmässigt går det alltså lite på tomgång.
« Ät lite socker, så känns det bättre »
Vet du inte att hen precis har tryckt i sig fyra timmar av gels med blåbärs-, banan- och kolasmak? Sockret har fått nog. Det strejkar.
« Det värsta är över »
Men ... säg inte det. Côte des Gardes-backen, med fem procents lutning, kommer om två kilometer. Vill du knäcka moralen? Fullträff. Och det är faktiskt riktigt fult att ljuga.
« Kom igen, le lite »
Ingen, absolut ingen, vill le på den 35:e kilometern i ett maraton. Förlåt. Inte ens den officiella fotografen, som suttit där på sin stol i fyra timmar och tappert plåtat i regnet ... utan minsta leende han heller.
« Kom igen, du har ju betalat för det här »
Nej, nej, nej. Påminn hen inte om det. Snälla, påminn aldrig en löpare som kämpar sig fram om den saken. Just då räknar hen på hur mycket som gått åt till anmälan, skor, kläder, prylar ... och totalsumman får hen att vilja gråta (eller kräkas).
« Det viktigaste är att delta »
Är det du som är ordförande för « Fédération Française de la Lose »? Trevligt att träffas. Tack, men nej tack.
« Du klarar det »
Hen står stilla, är grön i ansiktet och har fullt upp med att kräkas. Det är vi inte så säkra på.
Kort sagt: vi älskar ändå de här söndagssupportrarna, med deras rop, vingliga skyltar och klumpiga hejarop. För innerst inne värmer de hjärtat, även när de inte ger benen någon extra skjuts. Bortom de misslyckade fraserna och de omöjliga leendena är det den där unika energin som får loppets hjärta att slå. Så ett stort tack till er, hjältar längs banan, för er outtröttliga entusiasm. Även när den inte ger vingar ger den alltid lite värme.