Myten om ölen efter maratonloppet

”Redan på läpparna detta skummande guld, friskheten förstärkt av skummet, sedan långsamt på gommen en lycka dämpad av beska. (…) Det omedelbara välbefinnandet markerat av en suck, ett smackande med tungan eller en tystnad som säger allt. Den bedrägliga känslan av en njutning som öppnar sig mot oändligheten.” Philippe Delerm beskriver den där första klunken öl, som man ibland drömmer om mitt under loppet och längtar våldsamt efter så fort mållinjen är passerad. Ölen har en magisk dimension för långdistanslöparen: den symboliserar samtidigt slutet på ansträngningen och belöningen efter loppet, trösten och den totala avsaknaden av dåligt samvete. Vem känner sig skyldig när man smuttar på en liten skummande öl efter att ha sprungit över 40 kilometer i full fart? Ölen är en gemensam nämnare för många idrotter, en självklar del av den tredje halvleken och av eftersnacket med vänner efter loppet. Legenden säger till och med att den humlebaserade drycken skulle gynna återhämtningen … Men är öl och idrott verkligen kompatibla?

En återhämtningsöl … verkligen?

För att förstå vad det handlar om måste vi gå tillbaka till hur ölen framställs, långt innan den gör entré i glaset. För att brygga öl behövs flera ingredienser: vatten, malt från spannmål, oftast korn, vete eller råg, humle och jäst för alkoholjäsningen. Vi bortser från eventuella tillsatser som vissa använder och som har ganska lite gemensamt med den äkta hantverksöl som puristerna försvarar. När alla ingredienser finns på plats går processen igenom fem steg:

• Mäskning av spannmålen i varmt vatten, vilket omvandlar stärkelsen i kornen till socker, följt av att vörten får humle tillsatt;

• Jäsning i tank med jäst, som omvandlar sockret till alkohol och koldioxid;

• Lagring i lagringstank för att förädla ölen;

• Filtrering för att få fram en ”ren” vätska;

• Tappning på flaska, burk eller fat.

© Två finishers i 2025 års upplaga av adidas 10K Paris © ASO

Det står alltså klart att öl framför allt innehåller kolhydrater, närmare bestämt maltos. Efter fysisk ansträngning är det viktigt att fylla på glykogenlagren, eftersom de har tömts under aktiviteten. En poäng till ölen!

Eftersom ölen bryggs av spannmål innehåller den vissa vitaminer och mineraler: B6, B12, magnesium, kalium och aminosyror. Men dessa ämnen, som är viktiga under återhämtningen efter ansträngning, förekommer bara i mycket små mängder och det säger sig självt att de utan problem kan fås från många andra livsmedel. Det är lite som när människor försvarar sin vinkonsumtion med att vin innehåller polyfenoler och bidrar till hjärt-kärlhälsan … Vi får alltså ge ölen en halv, utan ordvitsens avsikt, poäng för att ändå hitta några förtjänster.

➜ Läs vår artikel: ”Maratonlöparens spellista”

Alkoholen, den falska vännen

Även om den smakar gott och den första klunken efter loppet känns gudomlig är öl framför allt en alkoholhaltig dryck. I våra samhällen framställs alkohol som en självklar del av fest och gemenskap, och den som väljer alkoholfria drycker betraktas ofta med misstänksamhet. Ändå skulle attityderna må bra av att förändras, inte minst inom idrottsgemenskapen, eftersom alkohol knappast är någon vän till idrottaren.

Tvärtemot vad många tror torkar öl ut kroppen. Att ölen är vattenbaserad innebär inte att den täcker behoven hos den som har svettats i timmar! Mer generellt leder alkohol till uttorkning eftersom den påverkar det antidiuretiska hormonet vasopressin, som reglerar återupptaget av vatten i njurarna och ökar urinproduktionen. Dessutom stimulerar humlen njurfunktionen, vilket ytterligare ökar bildningen och utsöndringen av urin. Vem har inte lagt märke till att urinen blir riklig och ljus efter en öl? Alkoholen bryts dessutom ner av levern, som redan har fått arbeta hårt under den intensiva ansträngningen. Under loppet bildar musklerna slaggprodukter som levern måste hantera, samtidigt som den hjälper till att hålla blodsockret stabilt. Levern har med andra ord ingen fest under ett maraton, särskilt eftersom blodet i första hand går till musklerna. Efter ansträngningen förtjänar levern därför all omtanke, och en dos alkohol kommer förstås inte att hjälpa den!

Slutligen kan ölets kolsyra störa matsmältningen, som redan har utsatts för stora påfrestningar under uthållighetsansträngningen när kroppen har drabbats av vätskebrist, ett ovanligt näringsintag, inte minst mycket koncentrerade energiprodukter, och vibrationerna från de upprepade stötarna mot marken. Men kolsyrat vatten rekommenderas ju ofta under återhämtningen? Ofta är det vattnets höga mineralinnehåll som gör det intressant, eftersom det bidrar till att återställa depåerna efter fysisk ansträngning. Det är alltså mineralinnehållet, snarare än kolsyran, som bidrar till återhämtningen efter idrottsaktivitet. Kort sagt: ölets bubblor hjälper dig inte att återhämta dig!

Ölen som maratonlöparens vän är alltså bara en myt, lika seglivad som fötterna hos en luttrad långdistanslöpare. Bortsett från den omedelbara njutningen är den knappast att rekommendera efter fysisk ansträngning. Ett alternativ är att välja en alkoholfri öl, under 1,2 procent, som kan skänka lika mycket glädje som ”den riktiga” utan nackdelarna. Och om du kan avstå från den lilla ölen vid målgången, välj hellre en hederlig flaska vatten: ännu har ingen hittat något bättre för att släcka törsten och återställa vätskebalansen!