Hilde Dosogne sprang 366 maraton på 366 dagar

Hur känns det efter att ha klarat utmaningen att springa ett maraton om dagen i ett år?

Det är en blandning av känslor: stolthet, lättnad och en djup känsla av att ha åstadkommit något stort. Att springa ett maraton varje dag i ett år handlade inte bara om fysisk uthållighet, utan var också en mental och känslomässig resa. Att veta att jag flyttade mina gränser och lyckades med något som en gång verkade omöjligt känns otroligt tillfredsställande.

Vad var den svåraste delen?

Det fanns många tuffa stunder, men en av de svåraste var den 11 september. Efter 27 kilometer hoppade jag ur ett finger och var tvungen att åka till sjukhuset, för att sedan börja om mitt maraton. Dåligt väder, utmattning och att kombinera löpningen med ett deltidsarbete gjorde också utmaningen krävande. Men att ta sig igenom de stunderna gjorde prestationen ännu mer betydelsefull.

Du stöttar organisationen BIG mot bröstcancer. Varför valde du den saken?

BIG mot bröstcancer är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat. Cancer påverkar så många människors liv, och jag ville att min utmaning skulle ha ett syfte bortom att bara slå ett rekord. Om min löpning kunde öka medvetenheten och samla in pengar till bröstcancerforskningen, var det värt det.

Hur förberedde du dig fysiskt för den här extraordinära utmaningen?

Jag hade en stabil grund inom löpningen, men träningen för den här typen av uthållighet krävde en gradvis upptrappning. Jag fokuserade på kontinuitet, skadeförebyggande träning och återhämtning. Styrketräning, stretching och bra kost var avgörande för att hålla kroppen igång dag efter dag.

Och mentalt?

Ja, den mentala förberedelsen var precis lika viktig som den fysiska träningen. Jag behövde utveckla en inställning där det aldrig var ett alternativ att sluta röka. Visualisering, att fokusera på små dagliga mål och det fantastiska stödet från min man, mina vänner och mina sponsorer hjälpte mig att hålla mig stark.

Hur tog du dig igenom de tuffa stunderna?

Stödet från mina närmaste var avgörande. Min man Bruno, mina vänner, mitt medicinska team och mina sponsorer höll mig motiverad. Jag påminde mig själv om varför jag gjorde det här: för att visa vad som är möjligt och stötta BIG. De tuffaste dagarna delade jag upp loppet i mindre delar och fortsatte framåt, ett steg i taget.

« Till mitt sista maraton valde jag Topsporthal i Gent, en idealisk plats för att dela ansträngningen, springa omgiven av andra och fira prestationen ordentligt

Hur valde du platserna där du sprang?

Jag sprang ofta i Gent i Belgien, på praktiska och välbekanta platser, vanligtvis 5-kilometersvarv där andra löpare enkelt kunde ansluta eller lämna efter några varv och där logistiken fungerade. Till mitt sista maraton valde jag Topsporthal i Gent, en idealisk plats för att dela ansträngningen, springa omgiven av andra och fira prestationen ordentligt.

Hur såg dagarna ut?

Varje dag följde en noggrant inarbetad rytm: vakna, arbeta på förmiddagen, förbereda sig, springa, återhämta sig, sova och upprepa. Jag fick ihop deltidsjobbet och vardagen med mina maraton genom att se till att jag hade tillräckligt med tid för vila, mat och medieåtaganden.

Vilken blir nästa utmaning efter den här världsrekordslika prestationen?

Efter ett så intensivt år tar jag mig tid att återhämta mig och reflektera. Men jag skulle gärna springa Spartathlon för tredje gången.