Axel Ramponi, kostymklädd komiker på Paris maraton 2025: ”Det vore enormt att springa UTMB i smoking!”

✔ .Målet var tydligt : att skriva in sig i Guinness rekordbok genom att springa det snabbaste maratonloppet någonsin i kostym och slips. Rekordet att slå: 2.40,52, satt av en annan fransman, Emmanuel Bonnier, 2023. Axel gick i mål på 2.49. Han saknade nio minuter … men elegansen var det inget fel på.

Du var på sätt och vis den lilla stjärnan i Paris maraton 2025 … Berätta..

Det blev ett enormt engagemang kring rekordförsöket i kostym. Om jag ska vara ärlig var det lite väntat. I flera månader har jag gjort innehåll på sociala medier kring den här kostymklädda figuren, samtidigt som jag är idrottare vid sidan av. När jag började ta steg framåt inom löpningen sprang jag mitt andra maraton i Valencia för ett och ett halvt år sedan på 2.27. Då insåg jag att man faktiskt kan lyckas med sådant man tar sig för, även sådant man aldrig trodde var möjligt. Det handlar om regelbundenhet, arbete och uthållighet. Då gav jag mig på världsrekordet i kostym och maratonloppet. För folk verkar det förstås helt galet att springa i kostym. Men jag hade tränat i den i flera månader och redan sprungit två maraton, så för mig kändes det inte lika tokigt. Jag tyckte mycket om att man kunde se en sorts kortslutning i folks blickar. De log och blev jätteglada av att se mig springa så där. Många skickade fina meddelanden och skrev att jag hade gjort deras dag, att de blev på bättre humör av att se mig. Det blev verkligen en gemenskap med alla som stod längs banan och var ute på banan. I söndags kändes det som att jag var på rätt plats. Det är lite av en barndomsdröm att göra saker som går utanför de upptrampade stigarna. Jag är jätteglad, för det här samlade verkligen folk. Sedan behövde jag återhämta mig lite, för jag var ändå rätt slut i mål (skratt).

Du sprang Paris maraton i tredelad kostym på 2.49,35. Vad fick dig att komma på den här vansinniga idén?

Det var framför allt första gången jag sprang i kostym. När jag började göra videor på sociala medier letade jag fortfarande efter min grej. Jag började precis före mitt första maraton i Valencia. En av de första videorna fick bra spridning. Sedan började jag upprepa konceptet med kostymen och den här figuren, och det fungerade också väldigt bra. Först därefter tänkte jag att jag kunde kombinera kostymen med maraton. Jag hade sett artiklarna om världsrekordhållaren, eftersom han fortfarande hade rekordet. ”Manu” (Emmanuel Bonnier), som har blivit en vän, gav mig en hel del råd. Det var verkligen som att stjärnorna stod rätt. Och jag fick bara positiva reaktioner. Ibland kommer det ju också negativa reaktioner när något blir viralt. Folk hade kunnat kritisera mig och säga att det var helt absurt att stå längst fram i starten när man springer i kostym.

I starten finns en video där jag är helt bortkopplad. Jag vänder mig om och fortsätter prata, och plötsligt går startskottet. Videon är hysteriskt rolig. Jag hör visselpipan, sticker iväg, gör någon sorts egen tjuvstart och lurar mig själv.

Men hur fick du tillgång till startfållan med eliten?

Jag gjorde egentligen inte så mycket. Jag mejlade arrangören med mitt 2.27-resultat och min tid på 10 kilometer, 31 minuter. Det är N4-meriter som automatiskt placerar mig i elitfållan. Jag har stor respekt för elitlöparna som tränar stenhårt. För mig är det en annan sport. Löpning på olika nivåer är både samma passion och en konstform. Vi har inte samma tröja, men samma passion. Här var det lite samma sak. Vi håller inte samma nivå, men vi delar passionen. Jag ligger någonstans mitt emellan söndagslöparna och dem som också tränar lite mer under veckans övriga dagar. Jag kände mig lite obekväm med att stå där. Men det löste sig bra, eftersom eliten placerade sig på andra sidan bågen. På ena sidan hade vi amatörer, eller kanske halvproffs, och på den andra de riktiga proffsen. Till slut såg det inte malplacerat ut. I starten finns en video där jag är helt bortkopplad. Jag vänder mig om och fortsätter prata, och plötsligt går startskottet. Videon är hysteriskt rolig. Jag hör visselpipan, sticker iväg, gör någon sorts egen tjuvstart och lurar mig själv (skratt).

Du siktade på ett Guinnessgodkänt världsrekord i maraton i kostym. Vilka krav måste uppfyllas?

Jag kontaktade arrangören för att fråga om jag kunde få hjälp längs banan, eftersom det krävs en hel del dokumentation till Guinness. Eftersom det är ett stort maraton gick det inte att ordna något särskilt upplägg. Jag fick lösa det själv. Några kompisar kunde ta bilder här och där. Framför allt spred arrangören mitt världsrekordförsök ordentligt. De fick med mig i France Télévisions reklamfilm. Det hade alltså redan gjorts en hel del arbete i förväg för att skapa uppmärksamhet kring rekordförsöket.

Att springa under 2.50 är en stark prestation även i vanliga löparkläder … Hur förberedde du dig för att göra det i kostym?

Jag ville springa Paris maraton utan att genomföra en ”riktig maratonuppladdning”. Jag ville inte försöka slå personbästa igen, det jag satte i Valencia, särskilt eftersom banan i Paris är krävande. Samtidigt ville jag uppleva loppet igen, eftersom jag bor precis intill, mellan start och mål. Jag tänkte att det måste vara fantastiskt att gå upp på morgonen, springa 500 meter till starten och sedan, när man gått i mål, promenera 500 meter hem. Det är bara i Paris jag kunde få uppleva det. Jag körde ändå de tuffa passen, men jag utsatte mig inte för tolv träningspass i veckan, som inför Valencia. Det blev bara sex eller åtta, samtidigt som jag testade kostymen lite. Men det räckte inte och jag optimerade inte förberedelserna tillräckligt.

Anpassade du träningen efter kostymens begränsningar, som vikt, värme och rörelsefrihet?

Inte alls (skratt). Jag köpte en enkel instegskostym från Célio. Den var ganska tung. Jag tog en väst som inte var teknisk på något sätt. Skjortan var från Fursac, ett renodlat klädmärke. Under hade jag en T-shirt. Skorna hade jag redan testat ordentligt i Valencia maraton för ett och ett halvt år sedan. De hade ändå gått en hel del kilometer. Jag gav mig iväg så, och dessutom skötte jag energiintaget dåligt. Jag gick in i väggen på grund av lågt blodsocker. Jag tror att alla de här faktorerna gjorde att jag lärde mig mycket i söndags. Kanske kan jag försöka igen en dag, med alla de här delarna bättre justerade.

Siktade du på en viss tid, eller handlade det ”bara” om upplevelsen?

Rekordet var 2.40,52 och ärligt talat trodde jag före start att det skulle gå. Jag tänkte att det inte fanns någon möjlighet att misslyckas, och jag var ganska säker. Men jag vill inte komma med ursäkter. För mig är det verkligen ett misslyckande att inte lyckas ta rekordet. Jag gick ändå ut på 1.19-fart till halvmaran. Vid 30 kilometer hade jag fortfarande 1.20 till godo på rekordtiden. Jag var ändå ganska stark. Men kroppen gav upp lite. Jag kan inte riktigt förklara det. Jag hade inte nödvändigtvis träningsvärk, utan en total trötthet i kroppen. Det kan också bero på att jag gjorde av med mycket energi på att få kontakt med folk under loppet. Eftersom så många hejade på mig gav det en enorm skjuts. Men jag skickade också iväg ett leende här, en vink där och en tumme upp någon annanstans. Det var svårt för mig att hålla tillbaka under loppets första del. Jag ville så gärna uppleva allt runt omkring loppet, men jag var inte tillräckligt fokuserad på rekordet och själva tävlingen. Jag kommer att dra väldigt många lärdomar av det här misslyckandet.

Vilken del av loppet var svårast? (spoiler: slipsen?)

Ärligt talat kände jag inte av värmen. Jag hade lite ont i axlarna, eftersom kostymen är mer begränsande för armarna. Det som också var svårt var att jag tränar i Bois de Boulogne. Jag springer där varje dag. Jag hade sprungit den sista delen av banan otaliga gånger. Jag kan den utantill … men jag kunde inte få ut något, för jag hade ingenting kvar. Jag kollapsade mitt i loppet. Ändå var jag fortfarande mentalt med vid 30 kilometer. Jag försökte hålla i, men kroppen svarade inte längre. Varje gång någon sprang om mig försökte jag hänga på, men det fanns inget kvar. När det blir så tänkte jag att jag skulle slå av på takten inne i parken. Alla mina nära, familjen och kompisarna, stod där. De hade samlats i en hel kurva vid Trocadéro. Jag tänkte försöka komma tillbaka och spara energi till den delen av loppet. Det är tråkigt, men man kan inte lyckas med allt på första försöket. Löpning lär en också ödmjukhet. Man måste vara enormt uthållig. Det hade varit ännu vackrare om jag hade tagit rekordet, men historien slutar så här.

Från början var jag fotbollsdomare i tio år och ansågs vara den mest uthålliga i regionen. Men som domare är man ofta uppbokad på söndagar för matcher. Därför fick man söka sig till lördagskvällarnas lopp, ibland nattlopp.

Du är inte bara en asfaltmaratonlöpare: du har också sprungit traillopp, bland annat Val d’Aran by UTMB. Vad lockar med de längre och vildare formaten?

Jag kommer från Lorraine. Vi har Vogeserna i regionen, och jag började springa genom terränglöpning och trail. En kompis, Simon, fick in mig på löpningen och jag sprang mitt första tiokilometerslopp, Corrida de Malin i Lorraine. Jag tror att jag sprang de första tio kilometerna på runt 40 minuter. Det var ändå ganska bra. Jag sprang några lopp i Vogeserna, som trail de Roches. Sedan vann jag trail Blanc des Vosges över två dagar, och ett annat lopp i Metz. Jag har också sprungit Mozart Trail i Österrike, ett lopp på 80 kilometer. Jag har alltså en tydlig trailbakgrund och tränar seriöst. Från början var jag fotbollsdomare i tio år och ansågs vara den mest uthålliga i regionen. Men som domare är man ofta uppbokad på söndagar för matcher. Därför fick man söka sig till lördagskvällarnas lopp, ibland nattlopp. För fem år sedan slutade jag döma och fokuserade på löpningen. Jag tränar i klubb och tävlar för RMA, Racing Multi Athlon. Jag tränar med min coach Hicham Bengherada, som jag har en riktigt stark träningsgrupp tillsammans med. Varje år lägger jag upp säsongen så att jag från september går tillbaka till landsvägslöpningen, eftersom jag bor i Paris. Från april–maj återhämtar jag mig efter maraton, och om två veckor börjar jag uppladdningen inför Annecy. Då ställer jag om mot mer trail.

Vilka känslor får du i trail som du inte hittar på landsväg?

Det är två helt olika sporter. Det jag sökte i trail var något nytt, nya känslor i själva ansträngningen. I ett maraton är man riktigt pressad i tio till 30 minuter. I ett traillopp på 80 kilometer eller längre kan det pågå i timmar. Jag gillar att behöva gräva djupt och lära känna mig själv. Proffsen brukar prata om en sorts komprimerat liv under några timmar. Man går igenom olika tillstånd väldigt snabbt. Formen svänger. Det är lite det jag söker, att få pressa mig själv.

För att dra ett litet skämt brukade jag säga att om jag fick problem mot slutet av loppet kunde organisationen Mécénat Chirurgie Cardiaque också operera mitt hjärta.»

Är du kostym på asfalt och shorts i leran, eller skulle du kunna tänka dig en utklädd ultratävling?

Målet är UTMB. Det vore enormt att springa UTMB i smoking, och sedan går jag direkt i pension (skratt). Först måste jag skaffa kvalificeringen. Det blir den första stora prövningen, eftersom jag har försökt i två år utan att lyckas. Men sedan, varför inte? Att göra det i kostym skulle kunna bli något fantastiskt. Det vore helt galet!

Du sprang också framför allt för Mécénat Chirurgie Cardiaque. Varför just den organisationen?

Jag kände redan till organisationen. Jag hade träffat dem på ett evenemang som jag ledde för några år sedan. De reparerar hjärtan på barn som inte kan opereras i sina hemländer. Barnen får komma hit från andra länder, opereras och åka hem med ett helt nytt hjärta. Tack vare maratonloppet kunde de operera fem barn, så det känns väldigt betydelsefullt. Det är en sak som berör mig särskilt. Jag tyckte mycket om tanken på att kunna öppna upp och reparera. Det fick mig att känna att jag i alla projekt jag startar framöver vill lägga till den här ideella dimensionen, för att sätta dem i ett större sammanhang och ge synlighet åt ändamål som är viktigare än att bara genomföra ett roligt lopp. Att knyta framtida utmaningar till välgörenhetsarbete är något jag vill göra framöver. Som ett litet skämt brukade jag säga att om jag fick problem mot slutet hade jag gärna låtit dem operera mitt hjärta också.

Du är också komiker och mycket aktiv på sociala medier. Hur får du ihop alla de här världarna?

Mitt stora ämne är social rörlighet. Hur tar man sig från Lorraine till Paris? Vad ser man som roligt när man byter socialt perspektiv? Det är mitt centrala tema. Men inom löpningen är vi alla jämlika inför naturen och ansträngningen. Det finns delar därifrån som jag vill ta tillbaka. Jag skulle gärna ha ett löpband på scen någon gång och springa medan jag drar skämt. Jag gör min första halvtimmesföreställning tillsammans med en vän den 1 juli. Ja, det blir förstås skämt om löpning. Nu återstår bara att bygga föreställningen.

Har du inspirerats av andra löpare eller idrottsprofiler när du byggt din egen image?

Mathieu Blanchard tycker jag mycket om. Det jag verkligen uppskattar hos honom är att han driver flera projekt samtidigt. Han sätter hela tiden upp nya mål och startar nya projekt. Jag är lite inne på samma spår, att lära mig genom att uppleva saker. Och Kilian (Jornet) är förstås själva referensen. Inom trail finns Thibaut Garrivier och Baptiste Chassagne, som jag haft turen att springa med. Jag följer de främsta franska idrottarna. Nicolas Navarro är ett bra exempel på någon som lyckats etablera sig över tid. Mehdi Frère är fortfarande en förebild för mig, trots avstängningen. I min klubb fanns också Félix Bour, ett exempel på uthållighet och motståndskraft. Sedan finns det flera som inspirerar mig även humoristiskt, som Greg Guillotin och Rémi Gaillard på den tiden.

En sak som fastnade hos mig var första gången jag gick ut hemifrån i kostym för att springa. Jag mötte två löpare 100 meter från huset. Killen slog handen mot min och sa: ”Helt fantastiskt, vilken kung.” Det gjorde verkligen intryck på mig. Efter 20 sekunders löpning hade jag redan den första interaktionen, och jag tänkte: ”Nu är jag på rätt spår.” Här finns något riktigt kraftfullt.»

Löparcommunityt kan vara väldigt seriöst. Känner du att det finns en öppenhet för den här typen av roliga och udda initiativ?

I stort sett, ja. Jag frågade mig själv om jag var en bedragare som lämnat jakten på personbästa för att gå utanför de upptrampade stigarna. Jag förstår att vissa kan tycka att det är helt fel, eller rentav löjligt, att göra något sådant. Men överlag togs det emot väldigt väl, med massor av positiva meddelanden. Jag ser löpare som Azeddine Habz gilla mina inlägg ibland. Det finns människor i löparcommunityt som kan uppskatta det. Samtidigt har jag inte fått någon direkt respons från löpare som verkligen stöttat själva idén, eftersom den inte riktigt stämmer med hur man förväntas göra inom löpningen. När jag tränade i Bois de Boulogne var folk jättetrevliga. Det blev många skämt om kostymen. En sak som fastnade hos mig var första gången jag gick ut hemifrån i kostym för att springa. Jag mötte två löpare 100 meter från huset. Killen slog handen mot min och sa: ”Helt fantastiskt, vilken kung.” Det gjorde verkligen intryck på mig. Efter 20 sekunders löpning hade jag redan den första interaktionen, och jag tänkte: ”Nu är jag på rätt spår.” Här finns något ännu kraftfullare.

Skulle du vilja göra om den här typen av utmaning i andra format? Halvmaraton, trail …?

Mitt nästa mål är att springa MaXi-Race runt Annecysjön. Det är 100 kilometer med 6 000 höjdmeter. Någonstans i bakhuvudet börjar jag tänka att det kunde vara roligt att göra även det i kostym. Jag har kontaktats av flera tekniska varumärken som kan hjälpa mig med utrustning. Det blir avgörande att anpassa kostymen. Jag letar hela tiden efter nya utmaningar, även utanför löpningen. En annan kompis berättade nyligen om Fastest Known Time (FKT). På vissa sträckor finns rekord, till exempel på GR20 på Korsika. Det finns massor av platser där man kan jaga tidsrekord, och jag tänker att det kanske vore kul att göra sådana utmaningar i kostym. Jag måste fundera på vad jag varit med om och vad jag fortfarande upplever, för jag är fortfarande inne i loppets efterdyningar. Det känns väldigt starkt och får mig att vilja tänja på gränserna även inom andra discipliner.

Om du fick skicka ett meddelande till löpare som tvekar inför lite galna utmaningar, vad skulle du säga?

Kör fullt ut! Man lär sig aldrig mer om sig själv än när man faktiskt gör saker, ibland genom att gå lite utanför de upptrampade stigarna. Ha roligt och behåll glädjen på alla nivåer, oavsett om man är elit eller motionär. Dela löpningens värderingar med andra. Egentligen behövs det inte så mycket. Ibland finns det galna äventyret precis runt hörnet.

Bakom kostymen och de perfekt tajmade punchlinesen förkroppsligar Axel Ramponi på sitt eget sätt löpningens själ: en explosiv blandning av självdistans, prestation och medmänsklighet. Ja, han missade världsrekordet med en hårsmån. Ja, han kollapsade på väg in i Bois de Boulogne, en del av banan han kunde utan och innan. Men framför allt samlade han människor, fick dem att skratta och känna, och visade att löpning också kan vara en föreställning. Att asfalten kan vara en scen. Och att slipsen utan problem kan kombineras med en stark tid under 2.50. Fortsättningen? Kanske UTMB i smoking. Med Axel är allt möjligt.