Géraud Paillot, maratonlöpare i exoskelett: ”Det är inte tiden som ska avgöra vem som får vara med på festen”

Innan vi hör honom berätta vill vi stanna upp vid ögonblicket: Géraud Paillot rör sig framåt med beslutsam hållning. Här finns knappt längre någon gräns mellan ansträngning och poesi. Mannen i exoskelettet ”Kyogo”, en akronym för ”Keep On Going”, gör mer än att bara ”gå”. Steg för steg omdefinierar han det möjliga. Bretonen, som i dag är 55 år, fick diagnosen multipel skleros 2004 och stod nyligen för ännu en prestation när han genomförde Marathon solidaire du Mont-Saint-Michel med sitt exoskelett. Efter nio timmars gång korsade han mållinjen med stolthet. Sjukdomen angriper nervsystemet och kan göra det svårare att gå, koordinera rörelser och se. Förloppet varierar från person till person, och även om sjukdomen inte går att bota finns behandlingar som gör vardagen lättare. Som grundare av föreningen Aventure Hustive kombinerar Géraud Paillot extremsport och samhällsengagemang. Han förvandlar sina utmaningar, bland annat kajakfärden Paris–Marseille, flera Ironman i rad och simning i iskallt vatten, till budskap om hopp. För Marathons.com berättar han utan omsvep och filter om sin syn på idrott, inkludering och att överträffa sig själv.

Vad fick dig att vilja springa i exoskelett?

Inför varje utmaning jag tar mig an får jag höra: ”Det går inte.” Men det bromsar mig inte. Tvärtom driver det mig att hitta lösningar, testa mina gränser och visa att tekniken kan vidga det möjligas gränser. För mig är det inte bara ett verktyg, utan ett sätt att överträffa mig själv och förmedla ett budskap om inkludering inom idrotten.

Den mentala förberedelsen verkar vara central i dina lopp. Varför?

Utan mental förberedelse skulle jag inte kunna fullfölja ett maraton i exoskelett. Varje kilometer kräver uthållighet, men framför allt en enorm mental styrka. Man måste lita på sig själv, förutse svårigheterna och fortsätta vara fokuserad på sina känningar, kroppen och andningen. Det är en daglig läroprocess som sträcker sig långt bortom idrotten.

Tekniken blir ett verktyg för inkludering, inte bara ett medicinskt hjälpmedel.

Hur har exoskelettet förändrat din syn på idrotten och vardagen?

Det ger tillbaka friheter som vi annars tar för givna. Att gå, springa, stå bredvid andra och dela upplevelser. Allt det blir värdefullt. Inom idrotten gör det det möjligt att vara aktiv, delta och uppleva gemenskapen. I livet ger det självförtroende och självständighet. Tekniken blir ett verktyg för inkludering, inte bara ett medicinskt hjälpmedel.

Du talar om ”handiwashing” och att bara bocka av rutor. Kan du utveckla?

”Handiwashing” är när man låtsas inkludera. Man placerar några personer med funktionsnedsättning vid sidan av, för kommunikationen eller image, utan att tänka på verklig inkludering. Verklig inkludering innebär att springa på samma bana, dela ansträngningen och ses som en fullvärdig deltagare, inte som en symbol.

Vilka hinder har du mött hos tävlingsarrangörer?

Många säger nej av rädsla eller brist på fantasi. Jag har erbjudits separata lopp för ”personer med funktionsnedsättning”, trots att mitt mål var att springa tillsammans med alla andra. Alltför ofta gör arrangörerna minimala eftergifter utan att tänka på helheten. Den verkliga frågan borde vara: Hur kan vi få alla deltagare att delta på samma bana?

Hur bör man planera ett inkluderande maraton redan från början?

Man måste utforma banan och stödinsatserna med olika funktionsnedsättningar i åtanke, utan att gå till överdrift och göra precis allt tillgängligt till varje pris. Det kan till exempel handla om att låta personer med exoskelett, rullstol eller synnedsättning delta, samtidigt som allas säkerhet och upplevelse garanteras. Inkludering handlar inte om att skapa en separat kategori.

Tekniken kommer att fortsätta öppna nya horisonter och göra det möjligt att springa i bergen och ge sig på traillopp, samtidigt som vi är trygga och tillsammans.

Vilka tekniska innovationer skulle kunna förändra inkluderingen inom idrotten?

Exoskelett, joëletter, guideteknik för personer med synnedsättning … Allt detta gör det möjligt att dela banor som normalt är otillgängliga. Tekniken kommer att fortsätta öppna nya horisonter och göra det möjligt att springa i bergen och ge sig på traillopp, samtidigt som vi är trygga och tillsammans. Det är ett verktyg för att bryta fysiska och mentala barriärer.

Vad tycker du om maxtiden som många maratonlopp har?

Den utestänger deltagare som skulle kunna fullfölja loppet i ett långsammare tempo. Jag drömmer om ett maraton där alla får åtta eller nio timmar på sig att ta sig i mål, där målgången är en fest för alla. Inkludering handlar också om friheten att hålla sitt eget tempo och respekten för varje individs förmåga. Det är inte tiden som ska avgöra vem som får vara med på festen.

Hur använder du multisensorisk visualisering i din träning?

Jag använder de fem sinnena, syn, hörsel, kinestesi, lukt och smak, för att arbeta med min uppfattning av steget och kroppens signaler. Jag kan till exempel minska tiden som foten har kontakt med marken för att skydda knäna, utan att enbart fokusera på synen. Det är en teknik som utvecklar mentala och fysiska resurser man inte visste att man hade.

Vad är skillnaden mellan den mentala förberedelsen hos en idrottare utan funktionsnedsättning och hos en idrottare med funktionsnedsättning?

För alla är den avgörande. Men personer med funktionsnedsättning har fördelen att de måste utveckla resurser och kreativitet för att hantera begränsningarna. De vänjer sig vid att utmana sig själva, förutse saker och hantera det oväntade. Det bygger en stark och anpassningsbar mentalitet som blir en tillgång både i tävling och i livet.

Hur påverkar idrotten din omgivning och din vardag?

Omgivningen spelar en avgörande roll och måste få möjlighet att återhämta sig, träna och få ny energi i huvudet. För mig är löpning fortfarande något enkelt och universellt, det räcker med ett par löparskor. Även en halvtimme varje morgon bidrar till mental balans och fysisk förberedelse. Idrotten blir en kraft som skapar sammanhållning i familjen och samhället.

Vi kan inte skapa verklig inkludering om varje förbund fortsätter att arbeta i sitt eget stuprör.

Vilka budskap vill du skicka till klubbar och förbund?

Sluta dela upp oss. Ett enda förbund, universella licenser och tydliga klassificeringar. Inkludering börjar med att förenkla de administrativa reglerna, ge idrottarna valmöjligheter och erkänna deras förmågor, oavsett funktionsnedsättning eller tempo. Vi kan inte skapa verklig inkludering om varje förbund fortsätter att arbeta i sitt eget stuprör.

Vilken plats har mångfald och könsidentiteter i en inkluderande idrott?

Det måste finnas med fullt ut i planeringen. Inkludering handlar inte bara om funktionsnedsättning. HBTQI-personer, ickebinära och transpersoner måste alla kunna välja klass, placering eller tempo. Det handlar om respekt, normalitet och jämlikhet inom idrotten. Varje deltagare förtjänar att bli sedd och hörd.

Om du fick arrangera det perfekta maratonloppet, hur skulle det se ut?

Det skulle vara tillgängligt för så många funktionsnedsättningar som möjligt, öppet för alla tempon och ha flexibla maxtider. Deltagarna skulle kunna välja att springa på ”klassiskt” vis eller med exoskelett, rullstol eller joëlette. Klassificeringen skulle kunna anpassas, men festen skulle förbli gemensam. Tanken är att inkludera alla deltagare på samma bana, i en genuin gemenskap.

Vad tar du med dig från dina erfarenheter, och vilket slutbudskap vill du skicka med?

Inkludering är möjlig. Tekniken kan öppna vägar som tidigare varit stängda. Men framför allt är det gemenskapen som är nyckeln: personer med och utan funktionsnedsättning, alla med sina styrkor och begränsningar, tillsammans på samma bana. Då blir idrotten en kraft för respekt, att överträffa sig själv och skapa sammanhållning. Om jag kan visa att det går att nå längre, kan vem som helst tillåta sig att drömma och delta.