New Delhi blir första steget för sprintern Dimitri Jozwicki på vägen mot Los Angeles

VM i New Delhi blir ert femte. Er bästa placering kom i Kobe i Japan i maj 2024, då ni var tre hundradelar från pallen. Vilka ambitioner har ni när ni kommer till Indien?

Jag vill fullborda jobbet. Jag har varit fyra eller femma flera år nu, bland annat i Paris 2023. Just nu har jag fjärde bästa tid i världen med 10,99, bakom amerikanerna Jaydin Blackwell och Ryan Medrano samt britten Thomas Young. Jag åker dit för att ta en medalj. Jag är i bra form och känner mig trygg. Jag tror att det blir den som lyckas få flest delar att falla på plats på tävlingsdagen.

Ni var på träningsläger på Marie-Galante i somras. Har ni lagt om träningen?

Det var första gången jag var i Guadeloupe. Det som förändras, vare sig man vill eller inte, är säsongens längd. Det behövde vi verkligen planera för. Att inte ha tävlat under vintern gjorde också att jag kunde varva ner efter Paris (femma på 11,13) och få tid att bearbeta allt. Säsongen har pågått sedan januari. Annars har jag inte ändrat min träningsmetodik. Den största skillnaden ligger på det psykologiska planet. Jag har mycket mindre press än inför Paris, åtminstone jämfört med det jag upplevde under hela uppladdningen inför spelen. Det känns mer avslappnat att åka till VM i New Delhi.

Efter en ojämn säsong, bland annat präglad av en tendinit, försvarade ni den 12 juli er franska mästartitel i Belfort. Ni hade samma tid som Axel Zorzi, 10,99, men han var snabbare i löpningen med 10,85 medan ni vann på poäng, 1118 mot 1086. En enorm lättnad ...

Kvalgränserna var verkligen tuffa. A-gränsen var 11,07, medan B-gränsen låg på 11,31. I min klass, T38, som är avsedd för aktiva med lätt nedsatt rörelseförmåga och koordination i bål och ben, motsvarar det topp 20 genom tiderna. Även om jag ofta låg runt 11,00 förra året är 11,10 inte 11,07. 11,09 är inte heller 11,07. Man måste faktiskt få till prestationen. Jag gjorde det tidigt på säsongen, med 11,00 på ASA-Thop Meeting i Maisons-Alfort den 11 maj 2025. Vi hade fått uppgiften att vara i form i vår paradgren på franska mästerskapen. Självklart var jag förberedd och hade tränat för det. Men när 10,99 kom upp på tavlan gav det mig inte bara trygghet kring uttagningen, utan också bekräftelsen på att jag kunde gå under elva sekunder igen och prestera tider som skulle kunna räcka till medalj i New Delhi. Med en säsong som varit lite upp och ner på grund av mindre skadeproblem är det tider man blir väldigt glad över. Och dessutom kom den franska mästartiteln på köpet. Det var en fin bonus. Jag försöker gå in i VM med samma lugn som i de franska mästerskapen.

Om vi erkänns som framgångsrika idrottare på en bana utifrån våra resultat finns det ingen anledning att vi inte också ska erkännas som människor, anställda, studenter, pappor, mammor eller i våra roller i samhället.

Timothée Adolphe, dubbel paralympisk silvermedaljör i Paris på 100 och 400 meter, sade till våra kollegor på STADION-ACTU att arvet efter spelen inte hade förverkligats, medan Rosario Murcia-Gangloff, som slutade precis utanför maratonpallen, är mer nyanserad. Hon menar att allmänhetens syn på parasport har förändrats. Hur ser ni på saken?

De har båda sagt allt. Jämfört med det ingenmansland som rådde innan Paris 2024 arrangerades är läget definitivt bättre. Men jämför man med det som lyftes fram kring arvet, synliggörandet av parasporten och idrotten i stort, återstår bara fragment. Den 14 september förra året hölls en idrottsdag till minne av paraden vi fick göra på Champs-Élysées. Samtidigt har vi ett VM i New Delhi som inte ens sänds på tv, som blir extremt undanskymt och som i princip bara kommer att ses av våra familjer eller av personer som följer oss i sociala medier och hittar länkarna via våra stories. Det skrivs knappt om mästerskapet i pressen. Jag tror inte att tv-rättigheterna skulle vara särskilt dyra, även om det förstås inte går att skicka ett team på plats. När man talar om arvet är det fint att Paralympics i Paris 2024 sändes dygnet runt. Men de människor som upptäckte de här idrotterna under spelen och gärna skulle vilja se dem igen har inte nödvändigtvis tid eller möjlighet att själva leta upp informationen och hitta en livesändning på YouTube, särskilt när tävlingarna dessutom avgörs i New Delhi i september.

Kan det faktum att paraidrottare tillhör samma specialidrottsförbund som idrottare utan funktionsnedsättning vara en väg till att få fler unga att börja och samtidigt förbättra arbetsvillkoren för professionella aktiva?

Det är en ständig diskussion. Tyvärr har vi idrottare kanske inte alltid så mycket att säga till om. Det är väldigt politiskt. Det skulle kunna vara intressant att ha ett parasportförbund för de idrotter som är väldigt specifika. En sammanslagning kan fungera om den gör det möjligt för Parasportförbundet att fortsätta existera och bidra med sin kompetens ute på fältet, exempelvis genom att erbjuda kompetenta stödteam. För idrottarna skulle det kanske också innebära större resurser. Parasportförbundet ansvarar i dag för sommar- och vinterparalympiska idrotter, med en gemensam budget som fördelas mellan de olika landslagen. När budgeten måste delas upp utifrån resultat, spel och de senaste paralympiska spelen blir möjligheterna att utveckla verksamheten begränsade. Men då måste det också finnas en genuin vilja från det mottagande förbundet att utveckla paraidrotten. Det får inte bara bli ett skyltfönster eller ett sätt att marknadsföra förbundet, utan att vi idrottare med funktionsnedsättning faktiskt får något ut av samarbetet.

Ni håller mängder av föreläsningar. Bidrar de mötena till att förändra synen på parasport?

Om man lämnar idrotten helt är samhället fortfarande väldigt stigmatiserande för personer med funktionsnedsättning. Ofta begränsas karriären av funktionsnedsättningen, eller så blir det svårare att få jobb, eftersom det finns en hel uppsättning bilder och fördomar kopplade till den. Genom mina föreläsningar vill jag bryta ner den bilden genom att prata om funktionsnedsättningens historia i Frankrike, olika typer av funktionsnedsättningar och hur personer med funktionsnedsättning inkluderas i samhället. Om vi erkänns som framgångsrika idrottare på en bana utifrån våra resultat finns det ingen anledning att vi inte också ska erkännas som människor, anställda, studenter, pappor, mammor eller i våra roller i samhället. Vår funktionsnedsättning definierar oss inte, på samma sätt som den inte definierade oss under spelen, där prestationen fick stå till tjänst för att synliggöra funktionsnedsättningen, i stället för tvärtom. Om publiken kunde förändra sitt sätt att se under spelen finns det ingen anledning att samma förändring inte också ska ske i samhället.

© Dimitri Jozwicki (till vänster) tillsammans med simmaren Léon Marchand, fem medaljer varav fyra guld vid OS i Paris, och Antoine Praud, bronsmedaljör på 1500 meter vid Paralympics i klassen T46, under mästarnas parad den 14 september 2024. © Jean-Marie Hervio / KMSP

Ni skrev på sociala medier att ni ”bara några veckor efter att ha upplevt den mest intensiva händelsen i mitt liv” var tvungen att ”hitta tillbaka till lusten, kraften och motivationen att börja om med blicken riktad mot ett nytt mål”. Vilken tidpunkt syftar ni på?

Det var Paris-spelen, som jag hade förberett mig för i sju år. När man har levt med den drömmen, den paralympiska drömmen, i sju år och tagit sig fram steg för steg börjar man först bli jämnare i sina prestationer. Sedan blir man bättre och bättre, tills man regelbundet är topp tre eller till och med etta i världen i sin klass. Man börjar drömma och tillåter sig att drömma om en medalj på hemmaplan. Men i verkligheten gick det inte, för det är fortfarande 100 meter. Det var långt ifrån dåligt, men det räckte inte den dagen, femma på 11,13. Besvikelsen var enorm. Det var svårt att ta in, och det tog lång tid, eftersom jag inte riktigt förstod det direkt. Vi befann oss länge i en festlig och gemytlig stämning. Det är först när man återvänder till vardagens monotoni som man inser att det är över, att det har hänt. Och att den roll man kommer att ha längst i livet inte är rollen som idrottaren som ska åka till spelen, eller idrottaren som tävlar i spelen, utan idrottaren som har varit med i spelen. Det är ändå en privilegierad besvikelse, om jag får uttrycka det så, att missa spelen på hemmaplan. Jag är trots allt väldigt tacksam för det jag fick uppleva. Det är komplext. Jag är oerhört glad att jag fick uppleva Paris-spelen. Men rent sportsligt kommer det förstås att finnas en bitter eftersmak.

Amerikanen Jaydin Blackwell tog det paralympiska guldet i Paris på 10,64, före landsmannen Ryan Medrano på 10,97. Satsar ni på ett tredje Paralympics och på att ta revansch på amerikansk mark 2028?

Det är förstås mitt slutgiltiga mål. Just nu handlar min drivkraft om att hitta nya saker att gå igång på. När man varit motiverad i sju år och motorn har varit att få uppleva ett unikt idrottsevenemang på hemmaplan är den motorn svår att starta igen. Vad kan egentligen vara mer spännande i en elitidrottares karriär än att få tävla i sina egna spel och vinna dem på hemmaplan? Sådana möjligheter dyker inte upp många gånger i en karriär. Jag frågade mig själv hur jag skulle kunna motivera mig. Sedan kom svaret ganska naturligt, väldigt snart efter besvikelsen i Paris 2024. Jag tänkte att drivkraften skulle vara att ta tillbaka det från amerikanerna som de kom till Paris för att hämta, i ett slags givande och tagande. Det är målet, och jag skäms inte för att säga det öppet. Jag kan min idrott, jag känner mig själv och jag vet att jag har kapaciteten. Nu måste jag få fram det bästa jag har. Först väntar New Delhi, ett första steg i att bygga upp både motivationen och mig själv igen.

Den 28-årige idrottaren från Pont-à-Mousson är väl medveten om situationen i Frankrike och arvet efter Paralympics i Paris 2024. Genom sina resultat, sitt arbete och sina föreläsningar hoppas han förändra allmänhetens syn. Ett liv i tre spår, drivet av en idé: ”prestation” och ”funktionsnedsättning” kan väga lika tungt.