Romane Lemière: ”Glädjen före prestationen”

Efter sin första bok om anorexin började Romane Lemière, som går under namnet @runromane i sociala medier, skriva på en andra bok i mars i fjol. I Mon Running plaisir avec Romane delar coachen med sig av mängder av råd och tips för att utvecklas som löpare och ta hand om sig själv, både mentalt och fysiskt. Maratonlöparen, som har ett personligt rekord på 2:44:42 från Berlin 2022 och följs av över 86 000 personer, förespråkar numera framför allt löparglädje!

Romane, vad ville du uppnå med den här boken?

Jag ville hjälpa alla löpare, men framför allt nybörjare, så att de får alla råd de behöver för att komma igång med löpningen och svar på alla frågor som kan dyka upp när man börjar springa.

Hur mår du i dag?

I dag mår jag mycket bättre. Jag har gått igenom svåra perioder: en svår anorexi, följd av depression och stark social ångest. Allt det gjorde det svårt att fortsätta mina studier, så jag fick ingen traditionell utbildningsgång. Men när jag ser tillbaka är jag glad att jag tog mig igenom det och övervann allt. Äntligen börjar saker falla på plats. Det krävdes mycket tålamod.

Jag lyssnar mer på mig själv än tidigare.
Romane Lemière

Vilka tre saker lärde du dig under det flera månader långa löpuppehållet?

Jag ska inte sticka under stol med att det i början var väldigt svårt att hantera pausen som skadan tvingade fram. Det var faktiskt en av orsakerna till min depression, eftersom idrotten var min livlina. Min enda sociala aktivitet var löpningen. När jag tvingades sluta var jag tvungen att lära mig leva på ett annat sätt. Det var nyttigt att inse att livet består av mer än löpning. Löpning är fortfarande bara en idrott, något som ska vara lustfyllt.

Du har skrivit träningsdagbok sedan 2019. Hur hjälper den dig?

Det var min första coach som bad mig skriva dagbok och notera alla mina känslor och upplevelser. När jag tvivlar eller känner mig stressad, till exempel efter ett missat pass, känns det lugnande att bläddra i den och påminna mig om att jag har gjort bra tider trots missade träningspass. Dagboken låter mig dokumentera mitt arbete, och när självförtroendet sviktar är den ett bra sätt att se mina framsteg.

Du säger att Anaïs Quemener inspirerar dig. Varför?

Hon har alltid inspirerat mig, redan innan hon blev känd. Jag träffade henne på ett lopp där hon kom precis före mig, och då började jag följa henne i sociala medier. Det var där jag upptäckte hennes historia med cancern och hennes väg tillbaka till toppen. Jag kände igen mig lite i henne: hon har gått igenom väldigt svåra perioder och höll fast vid löpningen. Jag älskar energin hon utstrålar och hennes motståndskraft. Och dessutom är hon en fantastisk löpare, så självklart är hon väldigt inspirerande.

Är sociala medier skadliga för löpares fysiska och mentala hälsa?

Som med allt annat finns det både bra och dåliga sidor. På den positiva sidan är sociala medier en guldgruva: där finns massor av råd. Men man måste också kunna ta ett steg tillbaka från allt innehåll, eftersom vissa saker kan väcka skuldkänslor. Jag vet själv att när jag ser tjejer springa varje dag och sätta fantastiska tider ... då jämför jag mig automatiskt och känner mig värdelös. Det kan leda till överträning och ibland öka risken för skador. Det är ett tveeggat svärd.

Har dina egna skadeerfarenheter förändrat hur du kommunicerar på ditt Instagramkonto?

Ja, det har förändrats. Tidigare tror jag att jag hade en tendens att förespråka ”alltid mer”. Jag älskade att visa att jag sprang många kilometer och hela tiden utmanade mig själv. I dag vill jag inte längre förmedla det budskapet. Jag har själv fått känna på konsekvenserna i form av skador, och jag vill verkligen inte ge den bilden till dem som följer mig. Nu vill jag i stället visa idrottsglädje.

Vad har förändrats i ditt sätt att träna?

Jag lyssnar mer på mig själv än tidigare. Förr följde jag träningsplanen blint. Ont eller inte, lust eller inte, jag gav mig ut och sprang. I dag lyssnar jag på min coach, och så fort jag känner smärta drar jag ner på tempot. Nu springer jag när jag känner för det. Det sättet att träna passar mig, eftersom jag mår bättre både i huvudet och i kroppen.

Om man bara skulle ta med sig ett enda råd, vilket skulle det vara?

Jag skulle säga: ”Gör saker för att du tycker om dem.” När man gör något av lust och vilja är det lättare att lyssna på sig själv.

Vilka lopp planerar du att springa?

Jag ska springa MCC den 25 augusti under UTMB. Det är 40 kilometer med drygt 2 000 höjdmeter. Det blir en rejäl utmaning för mig och något helt annat än det jag brukar göra, men jag är glad att jag vågar anta den. Sedan skulle jag vilja återvända till landsvägen. Jag funderar på att springa 20 km de Paris i oktober, Marseille-Cassis i slutet av oktober och kanske ett maraton i vinter. Då vill jag återvända till distansen med mindre press än tidigare och med mer glädje.

Vem var den första personen du gav boken till?

Min lillasyster, eftersom hon alltid stöttar mig i mina projekt och jag också coachar henne. Därför kändes det logiskt att ge henne det första exemplaret.

Med ”Mon Running plaisir avec Romane” har Romane Lemière skrivit en uppriktig och varm bok som speglar henne själv. Med praktiska råd och personliga berättelser påminner hon oss om att löpning inte måste handla om prestation till varje pris. Hennes resa, präglad av motståndskraft, inspirerar till ett annat sätt att springa: friare, mjukare och gladare. En värdefull läsning för alla som vill låta löparglädjen ta plats i varje steg.

➜ Mon running plaisir avec Romane, Editions Leduc, mars 2025, 19,90 €