Berlin-OS 1936: Maratonloppet som blev en motståndshandling

Det var 1936, efter första världskriget och strax före det andra, som Hitler, då tysk rikskansler sedan tre år tillbaka, på alla sätt försökte lyfta fram sin ideologi. Fem år tidigare hade Berlin utsetts till värdstad för OS 1936, när Weimarrepubliken, det politiska system som styrde Tyskland mellan 1918 och 1933, fortfarande hade makten. Men när nazistregimen tog över 1933 såg den evenemanget som en propagandamöjlighet. Situationen var minst sagt kontroversiell.

”Skammens spel”

Är det etiskt försvarbart att ett kulturellt och idrottsligt evenemang med internationell social och ekonomisk betydelse, som dessutom säger sig vilja förmedla värden som fred och respekt för andra, arrangeras i ett land som styrs av en diktator? Flera länder protesterade och valde att bojkotta spelen genom att arrangera sina egna i Barcelona. Projektet, som kallades ”Folkets olympiad” och skulle samla 34 nationer, föll dock samman när det spanska inbördeskriget bröt ut. Adolf Hitler behövde därför bara snygga till fasaden för att kunna använda de olympiska spelen som skyltfönster. Berlin-OS 1936 kallas än i dag ”Skammens spel”.

På morgonen den 1 augusti 1936 marscherade 49 nationer, representerade i 129 grenar, in på den olympiska arenan i Berlin inför närmare 100 000 åskådare. Stämningen var tvetydig. Mellan storslagna föreställningar, fanfarer, militär uppvisning och Adolf Hitlers avslutande tal framträdde en typisk propagandascen som speglade rikskanslerns mörka övertygelser. Invigningen var symbolisk på många sätt och bar på ett tydligt budskap. Judiska idrottare i den tyska truppen hade stängts ute, och olympismens ideal om inkludering hade reducerats till ett skådespel. I stället hyllades den ariska rasen som överlägsen och som den förväntade stora vinnaren i Berlin-OS 1936.

Värdnationen tog visserligen totalt 89 medaljer och slutade etta i medaljligan, men det skedde inte utan motgångar för Hitler. Två män skulle trots allt, och utan att själva ha valt det, ifrågasätta kulten kring den hitleristiska ungdomen. De blev symboler för hopp, ett hopp som brann likt den olympiska lågan men doldes av totalitarismens skugga.

Jesse Owens: det bländande svaret på raslärorna

Det var framför allt i löpgrenarna som dessa idrottare kunde uttrycka sin övertygelse och sin vilja att kämpa mot politiskt förtryck. Om idrottshistorien har bevarat hans namn, så gjorde Hitler det också. Han hette James Cleveland Owens, mer känd som Jesse Owens. Den afroamerikanske idrottaren tog fyra guld och blev en symbol för kampen mot Nazitysklands rasistiska teorier, samtidigt som landet förberedde sig för krig. Owens vann 100 meter på 10,3 sekunder, 200 meter på 20,7 sekunder, längdhoppet på 8,06 meter och stafetten 4 x 100 meter, där laget satte världsrekord med tiden 39,8 sekunder. Han besegrade därmed alla tyska konkurrenter i sina grenar.

Hans prestationer hyllades av de omkring 100 000 åskådarna på Berlin-OS 1936, men lämnade de tyska officerarna och rikskanslern själv oberörda. I dag hyllas hans insatser, trots att hans liv efter spelen präglades av rasistiska angrepp när han återvände till USA, där segregationen fortfarande var verklighet. Ändå försvarade han idrotten som en kraft för enhet och som ett sätt att överskrida sociala och politiska barriärer.

Ki-Jung: maratonlöparen och motståndsmannen i kolonialismens skugga

Men även en annan idrottare lämnade ett tydligt avtryck under spelen: Sohn Kitei. Hans koreanska namn var Ki-Jung, och han blev en av 1900-talets stora maratonprofiler. Vid flera tillfällen kom han att personifiera motståndskraft inför orättvisor. Fram till 1945 utsattes Korea för ett successivt ekonomiskt och politiskt förtryck. Japans invasion av Korea är fortfarande en källa till spänningar mellan de två länderna. Sohn Ki-Jungs seger i den klassiska grenen under Berlin-OS 1936 blev en symbol för motstånd för det koreanska folket och ett hopp för motståndarna till diktatorn i det Stor-tyska riket, som ville inspireras av hans mod. Idrottaren, med rötter i Korea, tvingades tävla under japansk flagg i en kolonial kontext. Mot alla odds vann Ki-Jung maratonloppet och satte samtidigt olympiskt rekord med tiden 2.29.19.

Under medaljceremonin ”firade” olympiern segern med sänkt huvud och sammanpressade läppar. Han dolde sitt startnummer, där den japanska flaggan syntes, bakom en ung ekplanta som hade delats ut och symboliserade styrka och lång livslängd. Det var en tillfällighet som skulle visa sig säga mycket om framtiden. Inför de närvarande internationella journalisterna presenterade han sig dessutom som korean, inte japan, för att visa världen sitt motstånd mot den japanska ockupationen. Hans landsman Nam Sung-yong, som slutade trea, sade senare att han hade avundats den sorgsne vinnaren, inte för placeringen utan för att han hade haft modet att kräva sin frihet och sin förtryckta identitet tillbaka. Guldmedaljörens liv präglades efter segern av ständig övervakning från den japanska regeringen, till följd av hans seger och de få motståndshandlingar han hade utfört. Det räckte för att det koreanska folket skulle återfå hoppet om en bättre framtid för sitt samhälle.

En universell symbol för motståndskraft

Bortom de nationella gränserna bidrog Ki-Jung aktivt till den internationella idrottens utveckling. Efter Koreas självständighet fortsatte maratonlöparen att främja friidrotten och blev landslagstränare, där han utbildade elitidrottare inför de olympiska spelen. Två av hans adepter, Suh Yun-bok och Ham Kee-yong, vann Boston Marathon 1947 respektive 1950. Även Hwang Young-cho, som tog OS-guld 1992, tränades av honom. Många år senare drabbades Boston Marathon i sin tur av en tragisk händelse, när två bombdåd vid målgången 2013 satte djupa spår i loppets historia. Precis som Sohn Ki-Jung 1936 visade maratonlöparna i Boston, trots terrorn, prov på motståndskraft och enighet inför motgångarna.

Alla dessa händelser påminner oss om att maratonloppet är långt mer än en fysisk prövning: det är en skärningspunkt för mänsklighetens ideologier, där frihetsvilja ställs mot auktoritärt styre.