De officiella tävlingsbilderna: en tragedi i tio akter
Tragedi: en dramatisk och katastrofal händelse. Precis så känns det när du upptäcker de officiella bilderna från ditt senaste maraton. Tiden är knapp, alla runt omkring dig delar sin prestation och du har lagt ditt sista hopp hos tävlingsfotograferna. Hoppet om att hitta åtminstone en bild som är värd att visa upp. Steget, ansiktsuttrycket, den framträdande muskeln, den obekymrade andningen, känslan av fart. Ja, när man säger det så låter det som ett hopplöst projekt, men du hoppas fortfarande. När det efterlängtade mejlet från arrangören kommer: ”De officiella tävlingsbilderna finns nu online”, är det en riktig känslococktail. Entusiasm, förväntan, stolthet. När du öppnar det berömda bildpaketet vet du inte längre om du ska skratta eller gråta.
Akt 1: Du tror på det, det gör inte vi – km 0
Berättelsen börjar bra. Som tur är, tänker du, har du inte ens gett dig av än. Bilden är fantastisk. En blandning av känslor, ett lätt leende och dold beslutsamhet. Du sträcker armarna i vädret, du ser redan dig själv på prispallen. Ja, vi pratar faktiskt om översta steget. Framför datorn plockar du redan fram bankkortet. Om de följande nio bilderna är lika bra kommer du att slå till och köpa albumet för att byta ut alla dina profilbilder. Vi hade inte satsat en krona på det. Spoilervarning: vi fick rätt.
Akt 2: Den misstänkt goda optimismen – km 5
De första kilometrarna av ditt maraton är avklarade. Leendet sitter där, steget är lätt och allt verkar flyta. Vi sa verkar. Leendet finns kvar, men det börjar redan kännas lite ansträngt. Man undrar nästan om det är påklistrat. Fem kilometer och redan börjar det dra i benen. Vi ser fram emot fortsättningen.
Akt 3: Allt är under kontroll (det är det inte) – km 15
En timme in i loppet är sedan länge passerad och du inser att det här kan bli längre än väntat. Den här gången är kinderna rosiga och svetten syns. Resultatet på bilden är ganska överraskande. Du ser ut som om allt är under kontroll och inget kan hända dig. Zoomar man in blir det tydligt att den enda fråga du ställer dig just då är: ”varför betalade jag för att göra det här?”. Egentligen syns det även utan zoom.
Akt 4: Redan i kamp – km 20
Inte ens halvvägs och ansiktet är redan ihopskrynklat. Jodå, det här blir mycket längre än väntat. Vid kilometer 20 är du definitivt inne i turbulenszonen. Det lätta steget försvann någonstans vid fem kilometer. En inre kamp håller på att ta form. Du vill förstås behålla värdigheten och se stark ut, men nej, Photoshop kan inte göra något åt smärtan som nu syns i ansiktet. Överlevnadsläget är inte långt borta. Lite besvärligt när mer än halva loppet återstår.
Akt 5: Bilden ingen kommer att få se – km 30
Det är svårt att avgöra om det är maratonväggen eller ett slagfält. Ändå varnade kompisen dig redan dagen innan: ”Maratonväggen är ingen myt”. Tydligen trodde du att du var starkare. Det var du inte. Du sprang rakt in i den, och bilden sammanfattar maratonkonceptet perfekt. Du hade förstås sett fotografen, som tidigt på morgonen placerat sig vid 30-kilometerspasseringen (ja, de första löparna har redan varit i mål i tre och en halv timme). Den här gången går det inte att låtsas. Kroppen sviker dig, och det gör huvudet också.
Akt 6: Blickens svek – km 35
”Den som inget vågar vinner inget.” Tanken var god. Du hade förstås inte räknat med att en fotograf skulle stå just här. Överrumplad samlar du dina sista krafter för att se ut som något. Det syns på bilden. Du anstränger dig för att få fram vad du tror är ett leende. Det är det inte. Precis som alla tidigare bilder kommer den här att åka i papperskorgen.
Akt 7: Autopilot – km 38
”Det viktiga är att gå i mål”. Helt rätt! När klockan visar mer än fem timmar är det faktiskt målgången som räknas. Vid det här laget hoppas du på en målgångsbild, i bästa fall. I värsta fall får du nöja dig med selfien du tog med din senaste smartphone, immig av fukt, med finishermedaljen runt halsen. Vid kilometer 38 har din hudfärg börjat likna ett handfat och fotografen kan inte göra mycket åt saken. Munnen är snustorr eftersom det tydligen är fusk att dricka. Det är inte mycket som framhäver dig längre, bortsett från en tumme upp som du med nöd och näppe lyckas få till när du passerar framför kameran.
Akt 8: Bilden där du tror att du är ensam – km 42
Det här är verkligen ditt ögonblick. Efter mer än fem timmars ansträngning ser du den äntligen. Ja, målbågen förstås, men framför allt fotografen som sitter på sin stol. Dagens hjälte. Den som åtminstone ska hjälpa dig att få en användbar bild. Du förbereder dig, förlänger steget, rätar på dig, slappnar av i ansiktet och försöker se oberörd ut. I stunden tycker du att utförandet är perfekt. Tills du upptäcker att det inte alls var så. Blicken är suddig och tom, som om själen lämnat kroppen. Du tar dig fram på ren instinkt, utan minsta samordning mellan armar och ben. Du har uppenbarligen inte kontroll över någonting längre. Bilden platsar i en skräckfilm.
Akt 9: Den andra målgångsbilden, en andra chans – km 42
När du upptäcker att det finns ytterligare en bild på dig vid målgången är det grädden på moset. Startnummer 6537 passerade precis framför dig i det ögonblicket. Ingen panik, den hade inte blivit bättre i vilket fall.
Akt 10: Den slutliga uppenbarelsen
Du loggar in på den officiella sidan för tävlingsbilder med stora förhoppningar. Lite väl stora, faktiskt. Om man sammanfattar det hela är det bara den första bilden som går att använda. Problemet är att startbågen fortfarande syns. Inte direkt något att skryta om i sociala medier. Till slut ser du att bildpaketet kostar 30 euro och kan inte låta bli att säga: ”Jag har ju minnena i huvudet ändå.” I kväll kommer selfien med finishermedaljen runt halsen att rulla i våra flöden.
Ingen information om tiden, hur du mådde vid målgången eller din placering. Bara ett enkelt ”Finisher Marathon ✅”.